Krönika: Visioner och verklighet

Som husägare har man alltid mer eller mindre projekt på gång. Efter att ha besökt vännernas nya bostad har jag insett att jag bör hålla mig till de mindre.

Var och hälsade på några vänner som precis flyttat i helgen. Efter nära tio år av trångboddhet med många barn hade de nu äntligen hittat en villa där alla kan få eget rum och det finns gott om plats för alla prylar som ovillkorligen följer barnfamiljer i släptåg.

Huset låg verkligen fint på en höjd med skog och fågelsång inpå knuten, men ändå inte alltför långt bort från ”ära och redighet”. Det var trots allt ett villaområde med buss och skola inom bekvämt gångavstånd. Baksidan badade i eftermiddagssol när vi kom, det gjorde mig avundsjuk, vårt hus ligger felvänt så eftermiddagssol har vi knappt någon. Där såg jag framför mig hur vi kan sitta och ljuga i sommar, medan ungarna plaskar i poolen efter svettiga övningar på studsmattan. (Den sistnämnda en eftergift för att muntra upp de yngsta som inte var helt lyckliga över att lämna kompisarna på gamla stället.)

Och nog hade huset potential. Stor källare som kan bli ett perfekt teve- och umgängesrum för ungdomarna, generöst garage som kanske till och med kan rymma båten, en övervåning som kan få tre fina sovrum när de målats, tapetserats och ja, just det ja, en takkupa måste till också, för det fanns inget fönster just där.

Familjen flödade över av idéer och tankar, för visst var det en del som behövde göras innan huset kunde bli det drömboende de såg framför sig. Fasaden behöver målas, fukt ska saneras, fläktar installeras, golv rivas upp och läggas nytt, kupa byggas, väggar kanske flyttas, taket i garaget höjas…

Själv blev jag alldeles matt. Beundrar dem och deras tålamod, visioner och kraft och vilja att ta tag i alla dessa projekt. För visst, det kommer att bli jättebra, det tror jag säkert. Men JAG skulle aldrig orka. Bara att känna mig tvungen att olja in altanen och rengöra alla gamla utekrukor samt att FUNDERA på att tapetsera om i sovrummet känns som mer än nog. Att bo någon längre tid i ombyggnadsröra skulle göra mig till en mycket otrevlig person, det vet jag. Vardagsverklighet i visioner – nej tack!

Så när jag kom hem till vårt hus på kvällen, radhuset som jag ofta hatar och vill ge en Total Makeover prick en gång i månaden, var jag trots allt ganska nöjd. Inga upprivna golv att snubbla över i hallen, barnen har både tapeter och fönster i sina rum, inga kända fuktskador som kräver omedelbar åtgärd och om man bara städar med jämna mellanrum är det faktiskt både rätt praktiskt och harmoniskt. Tack för den vidgande insikten! Men tala inte om för min man att jag skrivit detta…


Av Susann Gson Engqvist, viivilla.se april -09

Pinterest Instagram Print

Mest lästa artiklar