Jag ser det alldeles tydligt framför mig: den där beckmörka vinterkvällen då jag stod vid diskbänken och fnissade.
Allt var fortfarande en lek.
På bänken stod mina åtta nya teburkar uppradade: inköpta på Åhléns i Eskilstuna, rosa och ljusblå och överströdda med pyttesmå rosor. Bredvid dem, lika många färgglada påsar med tesorternas namn i snirkliga typsnitt: Lingonlängtan, Blåbärslycka, Röd Skymning.
Kvällens lek var enkel: teblandningarna skulle hällas över i de blommiga burkarna, namnet på varje sort klippas ut och tejpas fast som etikett på rätt burk. Grön och Skön, Himlagott, Lust och Fägring. Ett litet rosenmönstrat tebibliotek. I det här huset ska det minsann inte saknas te! Vill du kanske ha en kopp? Här finns varje tänkbar smakkombination! I burkar med blommor på! Vilken sort som finns i vilken burk? Det står ju på etiketten!
Oj, vad jag fnissade. Tänkte, om och om igen: det här är precis vad någon som bor i en liten gul villa på landet skulle göra.
Vi säger att dagisbarnen leker ”mamma, pappa, barn”. I USA kallas det att ”play house”. Leka hus. Det var just vad jag gjorde.
Och det känns som alldeles, alldeles nyss, trots att vintern sedan länge givit plats för vår och sommar och till och med höst. Teburkarna står kvar bredvid vattenkokaren och Nespressomaskinen. Men något är annorlunda.
Ja, nu är det höst och jag har en vän på besök ikväll. Hon är den sortens vän som går sin egen väg, vart den än må föra henne; den sort som funderar mer på vart hon önskar gå härnäst än på vad andra ska tycka och tänka.
På hennes handled glänser ett brett guldarmband, det är vackert och jag säger det till henne.
”Tack”, säger hon, ”det är från Marrakech. Jag var på väg uppför ett berg och ungefär halvvägs träffade jag på en man som sålde smycken. Han ristade in en inskription som betyder väldigt mycket för mig, som jag kände att jag behöver bära med mig.”
Hon sträcker fram armen och jag läser orden.
”Carpe diem”, står det. Fånga dagen.
Jag känner rodnaden hetta i kinderna.
Tänker på fickalmanackan jag gav en annan vän i födelsedagspresent för några år sedan. Den var rosa och fluffig och hade just denna latinska klyscha tryckt på framsidan, vi skrattade rått åt min lustiga gåva, min träffande ironi. Tänk att det faktiskt fanns folk som köpte den där kalendern på allvar! Hysteriskt roligt! Så sjukt pinsamt!
Men nu sitter jag här vid mitt köksbord och lyssnar till min vackra vän som talar om hur svårt hon har att komma ihåg att leva i nuet, hur hon märker hur hon så ofta ältar det som hänt eller planerar framåt istället för att ta vara på dagen som den kommer, och jag känner bara att precis, precis så är det ju.
Jag rodnar, jag skäms, inte för hennes skull, utan för min egen. För att det tagit mig så lång tid att ta mig ur ungdomens ängsliga fängelse, för att jag varit så rädd att inte uppfattas som tillräckligt cool, avmätt, nonchalant.
Men kanske är det så det måste vara. Kanske var jag tvungen att leka hus ett tag. Kanske hade det varit för läskigt annars, för ovant och främmande.
Kanske måste vi alla växa upp gradvis.
Jag frågar om min vän vill ha en kopp te. Det vill hon.
”Du får välja sort”, säger jag.
Vi går bort till min rosenmönstrade tesamling och hon säger ”oj, så många olika du har, och vilka helt fantastiskt fina teburkar!”
Och jag glömmer alldeles bort att fnissa.
Annika Marklund
Bor: Stjärnhov. Familj: Mamma, pappa, styvpappa och tre småsyskon. Sambo med Ronnie. Gör: Journalist med författardrömmar. På fritiden: Läser, lagar mat, spelar piano, diskuterar, sjunger, bakar, ser på film och går långa promenader.
Vill du läsa fler artiklar som den här?
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få våra erbjudanden – det är gratis!
