Samtalet kommer fyrtio minuter för sent. Något har hänt. ”Har vi haft inbrott?” ”Nej”, säger Ronnie. ”Men översvämning.”Jag frågar inte om han skämtar.
Läget i stora drag: Ett rör som spruckit av kylan, tre rum vattenfyllda. En rörmokare har redan varit där och stoppat flödet.
”Vi har haft tur, sa rörmokaren. Golvet lutar, så största delen av nedervåningen har klarat sig. Några timmar till och vi hade kunnat öppna badhus. Låta traktens ungar ta simborgarmärken i vardagsrummet.”
Vi lägger på och jag tänker: jag visste det.
Man åker inte bort i två veckor och lämnar sitt hus utan tillsyn. Det gör man bara inte.
Vi har turats om att lugna varandra: vad är det värsta som kan hända? Huset brinner ner – tack och lov att vi inte är hemma! Inbrott? Då är vi en billig platt-teve fattigare. Taket i uterummet rasar in under snötyngden? Våra stackars utemöbler klarar inte att få ett tak över sig, oavsett om vi sitter i rummet bredvid eller ligger på en strand i Koh Samui.
När vi landat på Arlanda behövde jag stanna en natt i Stockholm. Ronnie tog tåget hem, utan mig.
”Ring så snart du kommer innanför dörren”, sa jag. ”Du vet hur orolig jag är.”
Jag höll koll på klockan. Nu är pendeln framme i Gnesta. Nu kliver han av bussen.
Samtalet kom fyrtio minuter för sent. Jag visste redan att något hänt. Bara inte vad.
Jag tänkte aldrig ens på vatten. Hur kunde jag missat det? Går det så fort att glömma?
I den lilla ettan jag bodde i på Kungsholmen började det en förmiddag att droppa från taket i köket. Och sedan… Jag vet vad vatten kan göra med ett hem.
Men det är annorlunda nu! Vi har haft tur. Jag upprepar det för mig själv, om och om igen. Det kunde varit mycket värre.
Jag skyndar hem. Det första jag känner när jag öppnar ytterdörren är lättnad. Allt ser ju ut precis som vanligt. Jag vet inte vad jag väntat mig – väggar täckta av alger? Gäddor som simmar runt bland skohyllorna och plaskar med fenorna?
På nära håll är spåren av vattnet tydliga. Listerna har spruckit av vätan, de vita väggarna är missfärgade, plastmattan i badrummet har släppt och blivit bucklig. Men ändå. Det är torrt. Vi har klarat oss.
Jag borde vetat bättre.
Mattias från försäkringsbolaget kommer på besök med sin gula fuktmätare. Den piper och visar siffror som noggrant antecknas i ett kollegieblock.
”Hmmm”, säger Mattias. ”Det ser ju inte så bra ut, det här.”
Men vi har ju haft tur, vill jag säga, men jag säger ingenting.
Bosse, vår hantverkare, är också här. Han ser bekymrad ut.
”Vatten är bland det värsta som kan hända ett hus”, säger han.
Ja, jag vet. Det är klart att jag inte glömt. Den där förmiddagen på Kungsholmen: några oskyldiga droppar från taket i köket. Några timmar senare fick jag packa väskan och lämna lägenheten. Det tog sex månader innan jag kunde flytta hem igen.
Bosse och Mattias pratar om att riva ut golv, såga upp väggar. Hallen, badrummet, tvättstugan. Räkna med tre till fyra månader, säger de.
Vi kan inte påstå att vi inte blivit varnade. Vi har hört det från släkt och vänner, grannar och kollegor, samma välmenande varning: ”Alltid är det något när man har hus. Alltid någonting.”
Jag är glad att vi inte lyssnade. Även en lägenhet kan brinna, den är varken immun mot inbrott eller vattenskador. Ändå har jag aldrig oroat mig när jag lämnat en lägenhet i två veckor. Eftersom jag inte brytt mig.
Det här är vårt hus, vårt hem, och visst – alltid är det någonting. Men det är också själva poängen. Vi har en plats i världen som är vår, som vi oroar oss för eftersom vi äntligen har något att förlora.
Vi har haft tur.
Det kunde varit mycket värre.
Annika Marklund:
Bor: Stjärnhov.
Familj: Mamma, pappa, styvpappa och tre småsyskon. Sambo med Ronnie.
Gör: Journalist med författardrömmar.
På fritiden: Läser, lagar mat, spelar piano, diskuterar, sjunger, bakar, ser på film och går långa promenader.
Vill du läsa fler artiklar som den här?
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få våra erbjudanden – det är gratis!
