Krönika Annika Marklund: Det är krig nu!

Det är första gången hon bor i hus. Första gången i vuxen ålder som hon har ett riktigt hem, ett eget. Möt vår nya krönikör Annika Marklund.


Jag antar att jag får skylla mig själv. Det var jag som började, jag erkänner. Men till mitt försvar – jag hade aldrig kunnat anat att det skulle bli såhär. Nu är det för sent. Det som är gjort kan inte göras ogjort. Det är som det är: min trädgård är en krigszon. Jag och Ronnie mot sniglarna. Och vi är chanslösa.

Allt började den vackraste av vårdagar. Vi hade tagit en lång morgonpromenad, njutit av värmen, av fälten och träden, äntligen dränkta i grönska. Tillbaka på uppfarten fick jag syn på den, ropade på Ronnie som tömde brevlådan: kom, du måste se den här snigeln, den är enorm!

Och det var den. Den vilade på ett rabarberblad, ännu fuktigt efter nattens regn; det runda huset stort som en knuten barnnäve, kroppen närmare en decimeter lång.

Jag var förtjust. Av alla de smådjur som krälar och kryper på marken har sniglarna alltid varit mina favoriter. Eller, ja, snäckorna. De fascinerade mig redan som barn: de vackert snurrformade skalen, det praktiska i att bära med sig sitt hus på ryggen, det trygga i ett djur som rör sig så långsamt att man ser det komma på lång väg. Antagligen började det hemma i barndomens tevesoffa – om Björne kunde ha en snigel som bästa kompis måste de ju vara okej!

Och nu hade jag ett riktigt praktexemplar här i min trädgård. En snabb sökning på google visade att det var en vinbergssnäcka, Helix pomatia – känd som delikatessen escargots på menyn hos finare franska restauranger.

Den natten regnade det igen. Jag hämtade morgontidningarna och tog en sväng förbi rabarberna. Snigeln var kvar. Och han hade sällskap. Jag räknade: en två tre… arton. Arton sniglar.

Sedan gick det fort. Det tog inte ens tre dagar innan vi hade hela trädgården full. Jag vet inte varifrån de kom, men de var där för att stanna. De trängdes i rabatterna och på gräsmattan, på grusgångarna och stenplattorna, skuggade sig under syrenbuskarna och plommonträden. Vi kryssade försiktigt längs stigarna, ett felsteg och där kom det, det där vidriga krasande ljudet under skon. Som att krossa ett kokt ägg med foten.

Jag var inte längre förtjust.

Jag gjorde det man gör som nybliven husägare. Jag ringde mamma.

”Släng dom i soporna bara”, sa mamma.

Sagt och gjort: i timmar plockade jag hundratals sniglar och lade dem varsamt i plastpåsar från Hemköp, knöt igen dem och kastade i soptunnan.

Dagen därpå. Samma soptunna.

Jag hade begett mig ut för att kasta hushållssoporna. Öppnade locket och blev stående där. Förstummad.

Längst ner låg mina ICA-påsar, trasiga, tomma. Insidan av locket och alla väggar täcktes av en tät matta av sniglar. Jag behövde inte ens se in i deras små tentakelögon för att inse att de var frustrerade, förbannade – och hämndlystna.

Hela förmiddagen traskade jag uppgivet fram och tillbaka mellan soptunnan och skogspartiet på andra sidan vägen, en snigel i varje hand. Kastade iväg dem en bit, halvhjärtat. Innerst inne visste jag att slaget var förlorat.

Nästa morgon var de tillbaka.

Vi köpte ett hus med naturtomt och trodde att det var ett annat ord för ”lättskött trädgård”. Nu vet vi bättre: en naturtomt är naturens tomt. Vi har inget att komma med mot myrorna som flyttat in i köket, kopparormarna i gräset, humlorna under altangolvet, getingarna som byggt bo i väggen mot solverandan.

Och snart råder undantagstillstånd i hela trädgården. En natt har fienden fått förstärkning. Snigelspår över hela grusgången.

Det tunga artilleriet har anlänt, de fruktade spanska kusinerna, snigelsläktets rödbruna legosoldater.

Mördarsniglarna.

 

Annika Marklund: Bor: Stjärnhov. Familj: Mamma, pappa, styvpappa och tre småsyskon. Sambo med Ronnie. Gör: Journalist med författardrömmar. På fritiden: Läser, lagar mat, spelar piano, diskuterar, sjunger, bakar, ser på film och går långa promenader.

Vill du läsa fler artiklar som den här?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få våra erbjudanden – det är gratis!


Mest lästa artiklar