Krönika: På skidtur i Jämtlandsfjällen

En fjälltur borde vara obligatorisk för alla stressade storstadsmänniskor. Prova på en tur på längdskidor mellan fjällstationer eller fjällstugor. Mest lättillgängligt av de högre fjällen är Jämtlandsfjällen.


År 2005 började Maria och jag våra längdskidturer i de svenska fjällen. Vi gjorde då klassiska Jämtlandstriangeln, Storulvån-Sylarna-Blåhammaren-Storulvån. År 2007 och 2008 åkte vi i norra Lappland från Abisko respektive Nikkaluokta. I år var vi tillbaka till Jämtlandsfjällen. Långfredag kl 22.31 lämnade vårt tåg Västerås och 09.29 på påskafton kom det till Enafors. Vi hade bokat sovvagn och kunde sova bekvämt. Nästan i alla fall. Ventilationen i tågkupén fungerade inte så det var 26 grader och vi fick sova med fönstret på glänt. När tåget kom till Enafors stod den förbeställda busstaxin till Storulvåns fjällstation på plats och någon halvtimme senare var vi framme vid Storulvån och kunde blicka ut över de snövita fjällvidderna.

Att åka bil de 70 milen till Storulvån med egen bil var inget alternativ. Vi hade då fått ägna en hel dag åt bilkörning, varit mycket tröttare vid ankomsten och blivit tvungna att stanna över natten vid Storulvåns fjällstation. Nu kunde vi börja åka direkt efter det att vi vallat skidorna. Att valla skidor på fjället i vårföre har sina lite knepiga sidor. Vi började optimistiskt med lila burkvalla. Efter 200 meter fick vi stanna och valla om. Provade då med röd burkvalla. Det blev lite bättre men det var fortfarande bakhalt i uppförsbackarna mot Blåhammaren som var påskaftonens mål. Vädret var härligt soligt och varmt, det var flera plusgrader och snön var gammal kornig snö. Frågade folk vi träffade vad de vallat med. Ett norskt par körde med universalklister och de hade bra fäste. När vi efter 13 km kom till Blåhammaren köpte vi också universalklister.

Många, de flesta troligen, körde med vallningsfria skidor. Vi borde haft det också. Visserligen är glidet sämre på dem, vilket lär märkas när man åker utför. Å andra sidan hade vi snarare problem med att det gick för fort utför så det skulle inte behöva vara en nackdel på vårföre med skare. Det skulle ha varit skönt att slippa vallningsbekymren, slippa ha med sig en uppsättning olika vallor, slippa kletandet med klister och vallaväck för att ta bort klistret när det kommit nysnö, vilket det gjorde vid Sylarna.

På Blåhammaren hade det varit så fullt kvällen innan att en del fått sova i omklädningsrum och duschar. Vi hade bättre tur och fick en sängplats i ett 14-bäddsrum, där det bara blev tio personer. Blåhammaren är kända för sina fina trerättersmiddagar. Vi och 60 andra smorde kråset rejält denna påskafton.
Etappen till Sylarna på påskdagen var 18 km, där de första drygt fem kilometrarna var utför. Det var bra att vi hade motvind istället för medvind, annars hade det kanske blivit som Lauberhornrennen. Vi hade inte åkt skidor sedan förra vintern, eftersom vi bara satsat på långfärdsskridskor, så vi var väl lite ovana vid skidåkningen. Universalklistret fungerade bra i ungefär fem kilometer i taget, sedan fick vi lägga på nytt. Eftersom klistret var på sprayflaska var det enkelt att lägga på. När vi kom till Sylarna blev vi erbjudna ett dubbelrum som vi inte kunde tacka nej till. Boendet var mycket bekvämt med el, modernt wc och bastu med utsikt mot fjället. Middag lagar man själv, men en nyhet sedan vi var där senast var att det numera finns frukostbuffé, som vi slog till med, liksom många andra.

Annandag påsk hade vi enastående väder under den 22 km långa turen till Helags. Det var växlande molnighet till en början men det blev allt soligare under dagen. Vinden var svag, understället liksom mössa åkte av och dragkedjan på jackan åkte ner. Denna dag såg vi också de första fåglarna. Det var två kritvita fjällripor som med ett karakteristiskt rapande läte flög iväg och satte sig på en snöfri kulle. På denna sträcka hade folkanhopningarna avtagit betydligt. Ett norskt par åkte åt samma håll som oss. Åt andra hållet mötte vi högst ett tiotal åkare. När vi kom till Helagsstugorna var det relativt tomt och vi fick ett fyrbäddsrum för oss själva. Rummet hade el, så vi behövde inte elda, vilket är vanligare i Lapplandsfjällen. Ännu en bastu med fjällutsikt och efter bastun satte vi oss i solen utanför bastun. Det var inte alls kallt att sitta näck mot bastuväggen. Även Helags har möjlighet till middag och frukost. För den som vill komma undan lite billigare finns en hel del mat att köpa, som kan tillagas i de gemensamma kök som finns i alla stugor. Vatten hämtas utomhus och behoven uträttas på utedass.

Hona av fjällripa vid Helags.

På tisdag gjorde vi en tur till toppen av Helags på 1797 m höjd, 750 m högre än Helagsstugorna och den högsta svenska fjälltoppen söder om Sarek. Wow! Det var ännu en dag med strålande sol. Den stund vi var toppen var det dock växlande molnighet på själva toppen, som gjorde att vi ibland satt som i dimma och ibland hade luckor där vi såg delar av de omgivande fjällen. Häftigt. Molnen var bara på allra högsta toppen, för när vi gått ner ett 50-tal höjdmeter var det åter solsken. Sjungande snösparv skådades på 1300 meter höjd bland de spridda, små barmarksfläckar som fanns på det i övrigt snötäckta fjället. Kanske var de rävspår vi såg av den akut hotade fjällräven. Vi kunde också beskåda ett par fjällripor på mindre än tio meters håll. Helagsglaciären, Sveriges sydligaste glaciär, har under de senaste hundra åren förlorat hälften av sin utbredning och tjockleken har minskat med hela 200 meter.

Onsdagens tur gick till Gåsenstugorna, 18 km från Helags. På den första halvan av sträckan var det en stor del flackt eller utför och med morgonens skare kunde vi skata fram på ovallade skidor. Efter en och halv timme kunde vi redan ta paus i en raststuga som låg halvvägs. Även vid Gåsenstugorna fick vi ett fyrbäddsrum för oss själva. Vi bodde i den nyaste stugan som hade gasolelement. I farstun stod ett par äkta pisskälkar (stövlar med avskurna skaft) att använda på väg till utedasset. Eftersom vi kom relativt tidigt tog vi en tur upp till toppen av Gåsen på 1425 m. När vi kom upp var det klart, men snart blev det växlande molnighet. På vägen ner såg vi spår av en järv. En italienare som gjorde ett toppförsök senare på kvällen hade så mulet väder att han inte visste om han varit på den flacka toppen när han kom ner. Vädret i fjällen kan växla snabbt.

Sista dagen innebar 18 km åkning till Storulvån. Återigen soligt väder. En rutin varje morgon var att nogsamt smörja in ansiktet med sololja. Utan den hade vi blivit svårt brända under veckan. Dagen efter kunde vi hemifrån se på hemsidan för Helags väderstation att det blåste över 20 m/s = kojdag för de som var där. Undrans hur de små snösparvarna på Helags klarade sig? Vi hade i alla tur med vädret.

Genom att gå mellan stugor kan packningen minimeras. Våra ryggsäckar vägde 12,3 kg respektive 9,5 kg vid start, inklusive 1,5 liter vätska per person. Alla prylar hade vägts på hushållsvägen i förväg. Insåg att det går att kapa ett halvt kg till utan något större besvär. Ett tips är att lämna alla ”bra att ha” grejor hemma. Det mesta man behöver finns att köpa i stugorna om man råkat glömma något. Det blir så mycket roligare att vara ute om man slipper en stor ballast på ryggen. Livet på fjället är enkelt och mycket avkopplande. Borde vara obligatoriskt för alla stressade storstadsmänniskor…

 

Text & foto: Bengt Stridh, viivilla.se april -09

 

Att läsa

Svenska Turistföreningen står för många av de fjällstationer och fjällstugor som finns i de svenska fjällen.

Vill du läsa fler artiklar som den här?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få våra erbjudanden – det är gratis!


Mest lästa artiklar