Med rynkad panna vrider han om ännu en rätt. Justerar reglagen, trycker in en knapp. Som på måfå. Inget händer. Han, den tålmodige elektrikern, suckar och tittar på klockan.
”Är du alldeles säker på att ni inte har en bruksanvisning någonstans?”
Mannen som nu ägnat en halvtimme åt att försöka förstå sig på vår luftvärmepump ser ut att vara nära att ge upp. Jag förstår honom. Det här skulle varit en kvickt besök, goddag och adjö, två slocknade spisplattor som pinsamt nog visade sig vara en säkring som gått. Men när jag tog mod till mig och frågade – huttrande i dubbla raggsockor – om han inte snälla skulle kunna ta en titt på luftvärmepumpen, hade han tydligen inte hjärta att säga nej. Under natten har inomhustemperaturen hunnit sjunka från elva till nio grader – trots att pumpen påstår att den arbetar för fullt. Elementen är så kalla att jag inbillar mig att tungan skulle fastna om man fick för sig att slicka på dem. Nu står han på en stol i vår kylskåpskalla hall och kliar sig i huvudet.
”Tyvärr”, säger jag. ”Det fanns ingen bruksanvisning när vi flyttade in.”
”Och rörmokarna? Vad säger de?”
Jag känner hur kinderna hettar.
”Eh”, svarar jag. ”De har slutat svara när jag ringer.”
Han bara nickar. Tar fram en ny skruvmejsel.
Själv går jag ut i köket, plockar fram plättlaggen, tar ner Vår Kokbok ur hyllan. Det är märkligt: hur många gånger har jag inte lagat plättar genom åren. Femhundra? Mer? Tusen? Ändå slår jag vant upp sidan 86. Jag följer instruktionerna till punkt och pricka, som så många gånger förut. Det spelar ingen roll hur ofta jag vispar ihop pannkakssmeten, jag vill ändå dubbelkolla hur många deciliter mjöl som ska blandas med hur mycket mjölk.
Jag tycker om tryggheten i att följa ett recept, steg för steg.
Det är vårt problem med huset. Luftvärmepumpen är inte det enda som saknar bruksanvisning. Huset vi bor i är fyllt till bredden av saker ingen av oss förstår. En efter en går de sönder, lämnar mig handfallen, hänvisad till googles sökfunktion. Hur luftar man ett element, bredspacklar en vägg, vattnar en orkidé? Hur blir man av med kattloppor, och hur kan man vara helt säker på att de inte är vägglöss? Mest av allt: varför har vi nio grader inomhus när luftvärmepumpen visar behagliga tjugotvå?
Och ändå: Så här långt har vi klarat oss. Elementen är luftade, väggen spacklad, orkidén inte alltför vissen. Vi är ganska säkra på att det är kattloppor som bor i madrassen, och de bits faktiskt inte lika ofta som förut. När google inte suttit inne med svaren har vi letat vidare, ringt Anticimex, färgaffären, rörmokarna och bygg-Bosse. Somliga har slutat att svara i telefon, andra orkar fortfarande med oss. Som elektrikern som kom hit för en bränd säkring och lär åka härifrån med en rejäl förkylning.
Han kliver ner från stolen.
”Ledningarna inne i pumpen hade kopplats ihop fel när den flyttats efter vattenskadan ni hade, inte konstigt att det är svinkallt här inne. Nu borde det vara varmt igen till kvällen.”
Jag vet inte vad som gör mig mest lättad: att vi inte kommer att frysa ihjäl den här vintern heller, eller insikten om att det faktiskt är okej att be om hjälp. Ibland spelar det ingen roll om man har en bruksanvisning eller inte. Ibland är det ledningar som kopplats fel, och den enda som kan lösa problemet är en tålmodig elektriker. Jag sitter vid köksbordet och äter mina plättar medan jag hör elektrikerns bil försvinna nere på gatan. De innehåller precis samma ingredienser som de alltid gör: tre deciliter mjöl, en halv tesked salt, sex deciliter mjölk och tre ägg. Och jag tänker att den där bruksanvisningen, receptet för att bo i hus – det skrivs hela tiden, ett stycke i taget.
Annika Marklund:
Bor: Stjärnhov.
Familj: Mamma, pappa, styvpappa och tre småsyskon. Sambo med Ronnie.
Gör: Journalist med författardrömmar.
På fritiden: Läser, lagar mat, spelar piano, diskuterar, sjunger, bakar, ser på film och går långa promenader.
Vill du läsa fler artiklar som den här?
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få våra erbjudanden – det är gratis!
