Att tillbringa delar av sin semester i ett mörkt källarhål är förstås näst intill straffbart. Särskilt som jag befinner mig i Trondheim där möjligheterna till ansträngande upplevelse i en vacker omgivning är oändliga.
Men nu är det som det är.
Jag sliter med min skridskoapparat. Överallt annars i världen har hotellen numera motionscyklar, men nu är jag i Norge och då gäller tydligen skridsko-apparater eftersom skrinnande är en norsk nationalsport.
Det är som det är. Man får vara glad över att det inte är en backhoppningsmaskin.
Chokladkakan jag ätit innehöll femhundratusen kalorier (500 kcal). Enligt skridskoapparatens display måste jag kämpa på i 50 minuter för att få min chokladkaka så att säga oäten.
Ett hårt straff.
Genom svettdroppiga glasögon ser jag då hur skridskoapparaten skiftar från att visa kalorier till watt. Det slår mig då att kalorier faktiskt är ett mått på energi och inte bara ett tjocksmockindex. Det är inte en särskilt avancerad tanke. Det är klart att det handlar om energi om man gnetar på en motionsapparat. Men ibland fattar man inte förrän man fattar.
Enligt displayen motsvarar min ätna chokladkaka ungefär 0,6 kilowattimmar. Alltså lika mycket som det krävs för att få tio stycken 60 watts lampor att lysa i en timme.
Väl hemkommen skaffar jag en energimätare (finns hos din elhandlare för en hundring) för att kontrollera alla våra elektriska apparater. Det positiva är att ingen av våra mobilladdare drar ström när telefonerna inte är anslutna. Man kan alltså låta laddarna sitta kvar i uttagen.
Positivt är också att min nya läslampa (med LED-teknik) bara drar två watt. Energin jag genererade under femtio minuter på skridskoapparaten skulle alltså teoretiskt sätt kunna ge mig läsljus i 300 timmar.
Mindre roligt var att min frus gamla bärbara dator drar tre watt i avstängt läge. Alltså mer än min påslagna läslampa. Ännu mer, drygt sex watt, förbrukar vår gamla köksradio trots att vredet står på ”off”.
Hemmets strömslukande värsting visar sig vara vår halvnya platteve. Avstängd drar den ingen ström alls. I standbyläge rusar förbrukningen genast upp till 17 watt, alltså mer än sex stycken moderna läslampor. Påslagen drar teven 350 watt. Mitt pass i hotellkällaren skulle alltså kunna ge mig knappt två timmars tevetittande.
Min fru, som är inne i en period av ”hata fjärrkontroller”, tittar numera på husets gamla tjockteve. Den drar 35 watt, alltså en tiondels av vad platteven förbrukar. För att spara den ökade strömförbrukningen den nya teven genererar skulle jag behöva byta minst tio 40 watts glödlampor till moderna LED-varianter.
Slutsatsen blir att det som gäller för ens extra kilon kring midjan gäller också för ens förbrukning av elektricitet. Det är svårt att bli av med den överkonsumtion man lagt sig till med. Energi som energi.
Jag får ta till cykeln. En riktig cykel, inte en som står i en hotellkällare. För varje sparad liter bensin motsvarar faktiskt nio kilowattimmar.
Om jag därför ställer bilen, cyklar den där milen istället, kan jag med gott samvete titta på min platteve i tjugofem timmar. Samt unna mig en pralin.
Plus: Världsnaturfonden har, tack vare lång kampanj och konsumentmakt, åter gett grönt ljus för att äta torsk från Barents hav.
Minus: Hälften av de jeans teveprogrammet Plus testade innehöll det starkt allergiframkallande antimögelmedlet Dimetylfumarat.
