Vackra gamla trävillor, målade i ljusa oljefärgsnyanser, smyckade med snickarglädjedetaljer och utstickande tak med sirliga spetskanter. Glasverandor med stora fönsterytor, där spröjsarna formar intrikata spetsmönster mot ljuset. Tunt munblåst fönsterglas med skimrande dragningar i ytan som reflekterar solljuset på ett sätt som inte modernt planglas kan.
Älskade trähus, ibland med opraktiska brister och dragiga fel, ofta med vackert åldrad skönhet och patina. Många drömmer om att få bo i en sådan gammal snickarglädjevilla. Välkomna, men tänk på att de som bor där gärna går i varma raggsockor under den mörka årstiden, anpassar sig, och underhåller huset som en kär pensionerad anförvant. Någon formulerade det såhär: ”Man kan inte äga ett gammalt hus, endast bo där en tid och förvalta det på bästa sätt inför framtiden.” Så är det nog, med rätt underhåll och skötsel kommer dessa vackra hus att överleva under många generationer.
Snickarglädjevillor
1800-talets senare del var en brytningstid, från lantligt bondeliv till industrialism. Städerna började växa explosionsartat. Tidens ”innefolk” manifesterade sin rikedom i trendiga villor och sommarnöjen. Nu fanns så många nya byggmaterial att tillgå, träpanel, glas, plåt, tjärpapp, färg och spik tillverkades industriellt. Grosshandlaren lät bygga med maskinsågat och hyvlat virke. Arkitekterna tog till sig omvärldens moderna stiltrender, provade andra sätt att bygga och nyskapade den vackra villastilen. Långt efter det att jugend och 20-talsklassicism blivit moderna, försågs torp och bondgårdar med verandor och förstukvistar dekorerade med den folkliga snickarglädjestilen.
