Renoveringens första dag. Ett fönster skulle sättas in, köksskåpen åkte ut, och med dem – delar av innertaket. Eller, det vi trott var taket. I själva verket en vitmålad masonitskiva, påklistrad och fastspikad för att täcka över det egentliga taket, rad efter rad av pärlspont.
Vi bara gapade. Masonit? Över pärlspont? Hur tänkte de där?
Hantverkarna ryckte på axlarna. Inte så konstigt, tyckte de. Pärlspont var ju gräsligt omodernt ett tag, pråligt och bonnigt. Masonit var grejen – rent och snyggt, inget onödigt tjafs.
Det var bara början. Undan för undan växte huset fram, så som det en gång sett ut. Dörrarna vi tänkt byta ut visade sig vara de vackraste av alla – bakom andra masonitskivor gömde sig hemliga spegeldörrar. Under den mörkgröna blommiga plastmattan i klädkammaren låg ett gyllene trägolv.
Lager efter lager skalades av, ännu fler lades till. Ljusgrå klinker över den smutsiga plastmattan i hallen, blå mosaik i köket, de mörka taken och de underligt färgsatta tapeterna täcktes av vit färg. Det gamla huset förvandlades, blev levande, blev vårt. Och ändå. Ju fler av husets tidigare förvandlingar som trädde fram, desto tydligare blev det att det bara är vårt till låns.
Att bo här är en ständig påminnelse om att tiden går. Människorna i huset byts ut, deras föreställningar om det perfekta hemmet målas över, byggs ut och slipas bort. Men huset, det står där det står. Ett två våningar och hundratrettio kvadratmeter stort arkiv över mer än ett sekels trender, drömmar och idéer.
Den största skatten fann jag, dold under klädkammarens blommiga plastmatta. Mellan trägolvet och mattan hade man isolerat ordentligt – med tidningar. Mängder av tidningar. Vecko Revyn, Hemmets Journal, Vi, Allers, Se, Hemmets veckotidning, Vecko-Journalen. Alla från sent trettio- och tidigt fyrtiotal, alla i nyskick. Hundratals sidor fulla av fotoreportage och noveller, husmorsknep och personporträtt, nyheter och skvaller. Jag kan förlora mig i dem i timmar. Häpnas, förundras, förfasas. Över allt som är annorlunda och allt som är sig alldeles likt.
Det är nästan synd att trägolvet är så vackert. Jag hade så gärna velat lägga på en ny plastmatta, med en framtida skatt där under – de senaste numren av Vi i Villa, Plaza, Amelia, Damernas Värld och alla andra tidningar som trängs i dagens tidningshylla. Ge framtidens familj chansen att riva upp den slitna mattan och färdas tillbaka i tiden, rakt in i tiotalet. Kanske är de mitt uppe i renoveringen. Nya masonitskivor är uppsatta över dörrar och tak, de vita väggarna tapetserade i murriga färger, det omoderna klinkergolvet i hallen utbytt och bortkastat. Antagligen har de skakat på huvudet, skrattat – blå mosaik, pärlspont och öppna hyllor? Hur tänkte de där? Obegripligt!
Och Ronnie och jag, vi är borta sedan länge. Allt som återstår är en trave tidningar, fulla av det tidiga tvåtusentalets alla trender och drömmar.
Men nu är det vi som bor här, det är vår tur, vår tid. Och våra planer på att bygga om badrummet på ovanvåningen eller vinterbona glasverandan framstår plötsligt som någonting större än ett dyrt och omständligt renoveringsprojekt. Den färdiga glasverandan blir ju så mycket mer än ett extrarum med kvällssol; den blir ett avtryck i tiden, ett inglasat stycke historia. Och år 2110 sitter familjen Framtid där i det sneda solskenet med en kopp kaffe och säger: Tänk, va. Vårt hus fyller tvåhundratio nästa år. Man borde nästan fira.
Fakta: Annika Marklund
Bor: Stjärnhov. Familj: Mamma, pappa, styvpappa och tre småsyskon. Sambo med Ronnie. Gör: Journalist med författardrömmar. På fritiden: Läser, lagar mat, spelar piano, diskuterar, sjunger, bakar, ser på film och går långa promenader.
Vill du läsa fler artiklar som den här?
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få våra erbjudanden – det är gratis!
