Den här dagen hade lika gärna kunnat bli en helt vanlig arbetsdag, men slumpen ville annorlunda. Det handlade om minuter, nej sekunder, och det var på jobbet det hände.
Jag var chef för landets största morgon-tv-program; jag hade börjat på redaktionen som lifestyle-researcher, men eftersom jag råkade ha känsla för vad tv-publiken ville ha och inte slöade som stockholmarna fick jag bli redaktör. Nu några år senare var jag alltså chef för den fyra timmar långa sändningen och hela redaktionen.
Den här novemberdagen var jag som hundratals gånger förr på väg nedför den illgula trappan från redaktionen till bottenvåningen. Där nere fanns sminklogerna och väntrummet med frukostbuffén, där vi placerade gäster som snart skulle medverka i sändningen. Längre in, mot bortre hörnet av byggnaden, fanns den stora studion med programledarna i direktsändning.
Jag stack in huvudet till sminköserna, nickade åt Lisa, lånade lite läppglans vid en av speglarna och skyndade därefter vidare in till gästernas väntrum. Jag hälsade på var och en av dem och fyllde på vatten i en vas med ljuslila anemoner. När jag såg på tv-skärmarna att nyhetssändningen började rulla hällde jag upp en mugg kaffe. Klockan var nu exakt nio, vilket innebar att ett nyhetsankare i en annan studio tog över i sju minuter, och de två programledarna fick paus.
Morgonprogramledarna var instabil materia, prestationsmänniskor som steg upp tre på natten och drog ett tungt lass, utsatta för allas tyckande. Flera timmars direktsänt prat på glatt humör var ingen barnlek, och enkelt uttryckt: programledarna hade ett omåttligt behov av att bli bekräftade och blev alltid glada om en chef tittade in i pauserna.
Och jag vet inte om gudarna – eller kanske hin håle själv – satt där och räknade ner, men vid det här laget var det mindre än en minut tills min tillvaro skulle rämna. Belåten och ovetande om det styrde jag småspringande stegen in mot studion. Kaffet i min nästan urdruckna kopp skvimpade, mina träklackar ekade som krocketklot mot cementgolvet och örhängena daskade mjukt mot halsen. Jag skyndade fram genom gången av ljuddämpande filtskynken, mot den upplysta studion, och saktade ner för att ta vänster in till intervjusoffor, ståbord och tv-kök. Men plötsligt, rakt fram vid andra änden av korridoren, halvt skymd av gammal rekvisita, såg jag min man. ”Är han sjuk?” blev min första tanke, för han stod så konstigt, liksom framåtböjd bakom en svart scenografimodul. Men precis när jag skulle ropa hans namn fick jag se en liten vit hand med utspretade fingrar sticka fram och placera sig som en sjöstjärna på hans mörkblå kavaj, långt ner på hans höft. Hans armar höjdes och han tog ett halvt steg framåt, ut ur mitt synfält. Jag blev stående. Allt blev stilla. Luften flimrade omkring mig och det sjöng i lysrören som av tusen instängda glasmyggor.
Jag stod där några sekunder, och som om det var jag som inte fick bli upptäckt backade jag sen tyst, ställde ner kaffekoppen på cementgolvet, vände mig om och skyndade ut i korridoren. Jag slank in på damrummet och låste in mig på en av toaletterna. Höll andan medan illamåendet drev fram och tillbaka genom kroppen.
Dörren utanför slamrade till och någon kom in, pratande i telefon; det var finansministern, dagens huvudgäst. Men det fanns ingen återvändo. Jag fick upp locket och föll ner över toaletten med ett första tomt, ekande strupljud. Telefonsamtalet utanför tystnade. Jag höll bort hårslingorna som föll fram i ansiktet, hjärtat pickade kaninslag och två sekunder senare kräktes jag kaffe och mango till bilden av en vit liten hand med apelsinfärgade naglar.
*
Jag väntade tills jag var ensam igen och försökte sen snabbt komma i ordning framför spegeln. I en känsla av att det värsta nu måste vara över tvättade jag händerna, sköljde munnen och drog en sträv pappersservett över pannan. Som om inget hade hänt stegade jag sen belåtet ut i korridoren, ut genom entrédörrarna och gick med jobbmässiga steg till fiket på andra sidan gatan och satte mig. Det här löser vi, mumlade jag och hämtade ett glas vatten.
Med stela fingrar klickade jag fram körschemat för dagens sändning. Kriminalinslaget, där min man Niklas alltid medverkade som krimexpert, hade sänts kvart i nio. Nu hade han antagligen lämnat tv-huset. Mindes jag rätt skulle han bevaka en rättegång ute i landet och sova borta.
Telefonen ringde, jag tog ett djupt andetag och svarade.
– Hej Therese, jag hamnade i ett möte, jag kommer upp nu.
*
I ett kontorslandskap måste man lägga locket på, det går inte att komma ifrån.
– Mycket att göra? frågade Therese från bordet mitt emot.
Vi åt skrivbordslunch som vanligt och hon såg granskande på mig bakom sina fyrkantiga glasögonbågar. Therese var min närmaste medarbetare, en snabb redaktör i en långsam kropp, med indiskt påbrå och svart page. Bredvid henne satt Torgny, som var researcher.
– Det är okej, svarade jag. Du ska få schemat strax.
Jag låg efter. Morgonens händelse hade inte slutat spöka.
Fastän jag inte borde bad jag Therese följa med in i samtalsrummet. Jag drog för draperierna, stängde dörren och sjönk ner i fåtöljen.
– Ska du säga upp dig? sa hon bestört.
– Nej, nej.
Hon andades ut.
Jag blev plötsligt osäker. Skulle jag försätta henne i en knepig sits om hon fick veta?
– Alicia, säg! ropade hon och slog ihop handflatorna.
– Niklas har en affär.
Hennes ögon spärrades upp, men så flög något obestämt över hennes ansikte och ut kom ett lamt:
– Nämen? Och varför tror du det?
Jag iakttog henne: munnen i en bred grimas, ögonen kisande. Hon var en dålig skådespelare.
– Du visste, sa jag.
Hon vickade sakta på huvudet.
– Nja, det kan man inte säga …
– Jo, du visste!
– Alicia, sa hon bedjande, du om någon vet ju att han är omsvärmad. Det är ju hemskt såklart, men … han är känd, ser bra ut, så …
Hon ryckte sorgset på axlarna, som om hon hoppades att det viktiga därmed var sagt.
– Berätta nu, Therese! Vad vet du?
Hon stack in pekfingrarna under glasögonen och gnuggade näsroten.
– Vet och vet, sa hon motvilligt.
Nu irriterade hon mig.
– Therese, jag såg honom nere i studion i dag. Med någon. Om du vet vem måste du tala om det, jag blir tokig annars.
– Ja, alltså, förlåt … Jag trodde kanske att du visste, och det skulle bli så fel om jag sa något, som om jag ville gotta mig i skvaller på din bekost…
– Therese, säg!
– Stylisttjejen.
– Stylisttjejen? Vem?
– Jag vet inte vad hon heter, en ganska ung tjej, för kanske en månad sen var det någon som hade sett dem nere i klädförrådet.
Det högg till i magen och jag vek mig över knäna. En månad sen?
Senare på eftermiddagen hade vi en diskussion om en ny programpunkt som skulle ha premiär morgonen därpå. Flera bra idéer dök upp och allt kändes väl förberett. Upplivad av att teamet hade löst saken fick jag en impuls: i stället för att gå tillbaka till skrivbordet gav jag mig raskt av ner mot stylistrummet och klev in genom glasdörrarna. Karin som var stylistchef – det fanns en chef för allt och alla – stod vid sin dator. På golvet och på stora bord runt om i rummet drällde klädhögar, boutiquepåsar, strykjärn och smycken, och utmed väggarna hängde färdigmatchade kläduppsättningar på långa stänger.
– Hej Karin, sa jag, hur går det?
– Bara bra, kul att du tittar förbi.
Jag började känna mig mer osäker nu när jag hade ramlat ur mitt tempo.
– Nå, shoot, sa Karin med ett leende. Vad hade du på hjärtat?
– Jag vill bara kolla om ni har kommit någonvart med vädertjejernas stil, har vi någon uppdatering på gång?
Jag hörde att det lät kritiskt. Karin såg ängslig ut.
– Det är ingen fara, tillade jag, jag hade vägarna förbi och ville bara kolla.
Karin vred på datorskärmen och vinkade fram mig. Hon öppnade en mapp med bilder och började peka:
– Redan nästa vecka kommer det att märkas, de kommer se mindre tantiga ut. Nathalie ska leta efter accessoarer också, som är diskreta men mindre damiga och …
– Nathalie?
– Ja, ni kanske inte har träffats än? Jag tror hon är här någonstans … Nathalie! ropade hon.
Och där kom hon då, Nathalie, framtrippande ur en halvöppen dörr i andra änden av rummet. Liten, blond, klädd i tajt bomullströja och slip-in-skor med träklackar – de fulaste skor som finns, om man frågar mig.
– Nattis, det här är Alicia Ohlin, som ansvarar för morgonsändningarna. Visst kommer vädertjejernas kläder att vara klara nästa vecka?
– Absolut, gud ja! Ingen fara, jag fixar det, sa hon som om hon tog kredd för hela uppdateringen.
Hon log stort mot mig och fortsatte:
– Det ska komma smycken också, coola men inte för hårda liksom …
Min blick drogs mot hennes händer. Jagade efter fingrarna, följde med i hennes rörelser, men de små fingertopparna var lite för långt bort, och kanske fastnade min blick för länge, för hon tystnade och log förvirrat mot mig.
Jag såg upp. Försökte le. Kanske lyckades jag, kanske inte.
– Bra bra, sa jag frånvarande och utan att tänka tillade jag:
– Förresten, är det du som har styrt upp min mans kläder? Niklas alltså.
– Ja, just det!
Min blick hängde envist fast på henne. Hon blev rödare i ansiktet och det blev kanske jag också, men hon höll kvar blicken i min medan hon tog några besynnerliga steg hit och dit.
Saken blev lite för definitiv för mig. Jag ville sätta mig men det hade verkat konstigt, så jag samlade mig och tittade mot Karin, men när hennes blick mötte min log hon uppgivet och vek beklagande huvudet åt sidan, och det var som om någon öppnade ett lock i min skalle och stjälpte ner en hink med illröd skam. Rummet tippade och jag vacklade till, sen sträckte jag på mig, höjde handen till hälsning och lämnade dem.
Jag gick sakta uppför trappan igen, satte hörlurarna i öronen, tog mobilen i handen och förde ett låtsassamtal hela vägen till mitt skrivbord. Med block och penna fortsatte jag in i ett mötesrum och stängde dörren. Jag sjönk ner med ryggen mot glasväggen. Jag förstod, men jag förstod absolut inte. Vad skulle det här innebära?
*
Min man – vi var inte gifta men jag kallade honom min man ändå – var kriminalreporter. Vi träffades ganska unga. Jag hade avbrutit trädgårdsutbildningen i Skåne efter att ha blivit kär i en kille som bodde Stockholm, så jag flyttade dit och började på journalistutbildningen. När jag gjorde min slutpraktik på en dagstidning jobbade Niklas där som allmänreporter. Jag blev intresserad av honom – eller snarare imponerad – trots att han egentligen inte alls var min typ. Till skillnad från de andra gillade jag inte hans skyltdockeaktiga utseende, med håret som låg orörligt på hans huvud. Dessutom hade han en arrogant sida. Det var när jag började pika honom för den som han fick upp ögonen för mig. Han blev kär och blint övertygad om att det måste bli han och jag. I hans förälskelse framträdde förvånansvärt kärleksfulla sidor, han hade aldrig känt något liknande, sa han, och ingen ansträngning var för stor för honom för att få träffa mig, om så bara för några minuter. Allt det gjorde mig trygg och lugn. Jag kunde bara fortsätta vara jag, medan han skulle slipa bort sin arrogans och de vassa kanterna, det var vi överens om.
Jag flyttade in i hans lägenhet och ett par år senare var jag med barn. När Harry föddes blev jag vuxen snabbt. Niklas hade svajig självkänsla; som reporter var han självklar i alla lägen men en otröstlig bäbis fick honom att känna sig värdelös, och jag fick ta över när Niklas tappade humöret. Jag ville skydda oss alla – även honom själv – mot det hans ilska skulle kunna ställa till med, så jag lättade hans börda trots att jag förstås också var trött. Jag blev snabb att klaga på orättvisor, och dålig på att visa mig glad för de ansträngningar han ändå gjorde. Med tiden blev jag den trygga platsen för Harry. Jag bar omkring på honom, tröstade honom, tänkte ut lekar som skulle utveckla honom, funderade på vilka böcker han skulle få, förklarade för honom vad som skulle hända härnäst, och tänkte ut vilken vän man skulle bjuda hem från dagis – sysslor så osynliga att det knappt gick att sätta ord på dem, och jag kvittade orättvisorna mot en konstant, lågfrekvent irritation gentemot Niklas vilket sakta föste isär oss på skilda planhalvor. Präktiga och skrämda av varandra lekte vi vuxna och till slut blev vi det också. Och när vi var ute ur första tumultet fick vi ett barn till.
Vi tog oss ändå genom de svåra åren med kärleken någorlunda vid liv, men kom ut på andra sidan med förbehåll som ingen av oss riktigt kunde härleda.
*
När jag fick jobbet på morgon-tv-programmet hade min man profilerat sig som krimexpert med egna krönikor i en kvällstidning. Min chef bad mig övertala honom att kommentera brottsfall hos oss, och sen dess hade han varit med minst en morgon varje vecka. Trots att han fortfarande utstrålade viss arrogans – vid det här laget hade jag slutat tolka den som förklädd osäkerhet, den var just bara arrogans – så tyckte publiken om honom. Han gjorde minuterna i rutan fängslande, var bra på att bygga upp spänning och generös med kvalificerade antaganden som fick tittarna att känna att de fick den senaste informationen – något som var hårdvaluta för ett morgonprogram.
Även om vår vardag inte var direkt passionerad så trivdes vi ihop. Vi var en familj, punkt slut. Vi jobbade, skötte barnen och vi undgick med vissa undantag de större fallgroparna.
Min prioordning i livet var följande:
1. Barnen.
2. Jobbet.
3. Jag själv och min hälsa.
4. Förhållandet.
En trist fjärdeplacering för förhållandet, men allt ryms inte på prispallen, så är det bara.
Numera bodde vi bra, vi hade köpt en stor sekelskifteslägenhet i stan och renoverat den. Jag tog ner gamla möbler och blekta renfällar hemifrån, och en pretentiös inredningstidning – där jag hade jobbat en kort period innan jag kom till morgonprogrammet – gjorde ett åttasidigt reportage med rubriken ”Lyxig bohemian chic – Norrland intar city”. På de stort uppdragna bilderna syntes vi, medieparet, klädda som i en Bergmanfilm. Barnen låg på rygg i soffan, utklädda också de, och sparkade på varandra: Soffan tål både barnlek och spill, lallade bildtexten.
Som många andra i vår högavlönade bransch hade vi gott om pengar men ont om tid. Vi jobbade hela tiden och när barnen hade somnat jobbade vi ett pass till. Vi tog inte hjälp med barnhämtning, men vi hade städhjälp och matkassar som dök upp vid dörren, och barnen klickade själva hem de kläder de behövde med våra betalkort. I en keramikskål i köket låg ett bankkort för matinköp om barnen behövde fylla på med något.
*
Som jag trodde hade Niklas rest iväg direkt efter gårdagens sändning, vi hördes på sms men hade alltså inte setts efter händelsen utanför studion. Nästa dag när jag kom hem från jobbet stod han och lagade mat. Han sken upp när jag kom in i köket, öppnade en flaska vitt och hällde upp ett halvt glas till mig.
– Var är barnen? frågade jag medan jag droppade lite vatten i hyacintkrukan.
Niklas nickade mot Harrys rum.
– Gissa … Harry är mitt i ett skärmkrig. Och Majken skulle gå hem med Alva efter fotbollen och äta där.
– Hm, sa jag och tog en klunk vin.
– Hur har du haft det? fortsatte han.
Mina ögon fastnade på honom där vid köksbänken. Frisyrens konturer skarpa. Han hade en mörkgrön jobbskjorta. Hade hon valt den? Han rörde i pannan med olja och chili, slängde i broccoli och föste ner nudlarna så det fräste. Han stängde av värmen, lade i räkorna, rev över limeskal och tog med stekpannan till matbordet. Jag gick efter, sköt undan vasen med de höga papegojtulpanerna och tänkte: så dumt, jag hade varit glad för de där billiga blommorna, som om jag hade ett bra liv och kunde laborera på guldkantsnivå. Jag nöp bort ett hängande blad och gick mot skräppåsen.
– Kan du hämta Harry? sa han.
– Strax, sa jag. En grej först.
– Jag är jäkligt hungrig.
– Men ta mat du då, börja ät.
Jag måste få det sagt. Men hur för man något så orimligt på tal mot en kuliss av räkpanna en vardagskväll? Hur skulle köket ens hålla ihop? Jag samlade mig. Jag gjorde som jag brukade göra när jag hade svåra samtal på redaktionen: jag kände inte efter, jag bara lät orden sakta åka ut ur munnen och så fick orden göra jobbet, oavsett vad jag kände.
– Jag såg er i går, sa jag.
Niklas snurrade upp vita nudlar på gaffeln. Tog en klunk vatten. Höjde på ögonbrynen och väntade.
Jag försökte igen:
– Jag såg dig och …
Jag kände motvilja mot att säga hennes namn, som om det skulle göra mig fånig i Niklas ögon, som en nolla som försöker hänga med där man inte är inbjuden.
– Nämen, säg nu! sa han irriterat.
– Dig och stylisten.
Hans reaktion överraskade mig. Jag hade kanske väntat mig att han skulle grimasera, illa berörd, som när man blir avslöjad med något pinsamt men betydelselöst. Men icke. Nej, hans mörka hår blev plötsligt mörkare och hans gröngrå ögon svarta. Fast så var det förstås inte, det var hans ansikte som blev blekt, väldigt blekt. Han såg ner i tallriken.
– Mhm …? var det enda han fick ur sig.
Det blev tyst.
– Förklara vad du menar, försökte han sen, men han hade liksom helt fallit ur, rösten svajade och han ritade spår med gaffeln i chilisåsen.
– Sluta, Niklas! Jag såg er i går i studion. Mer tänker jag inte säga, nu är det din tur.
Han satt fortfarande tyst. Det brast för mig:
– Vad håller du på med! Både Therese och Karin vet, och om du inte berättar för mig nu så kan du dra åt helvete!
Niklas hyssjade surt och jag hann just tänka att Harry förhoppningsvis hade hörlurarna på sig när han dundrade ut ur sitt rum, drog ena hörluren åt sidan och frågade:
– Har ni börjat? Får man ta mat, eller?
Jag nickade och han började lägga upp mat på tallriken.
Mitt i alltihop. Min pojke. 16 år nu. Så lång, så fin. Kraftiga ansiktskonturer, allt liksom i tydliga vinklar – bortsett från näsan som ständigt såg svullen ut och liksom retades med hans utseende och som jag därför var extra förtjust i.
När han var yngre hade han sett ut som en mangafigur med taggigt hår och kantiga drag, nu såg man hur han bråddes på Niklas. När Harry började skolan hade han haft problem, han hamnade ofta i bråk, hade svårt med kamrater och blev ensam. Att problemen växte bort var mitt livs välsignelse.
– Har du klippt dig? frågade jag.
– Japp.
– Fint.
Jag strök försiktigt min hand över hans arm och han stötte inte bort den. Han och Majken var min religion. Nu såg Harry på mig och fick något undrande i blicken, kanske anade han blänket i mina ögon:
– Är det tufft i mediebranschen eller? Nä, men allvarligt, är du trött?
– Ja, något ditåt, sa jag. Så väldigt fint ditt hår blev.
– Ja. Är det okej om jag äter på mitt rum?
Vi nickade. Han drog hörlurarna på plats och försvann.
Niklas stirrade tyst ut över köket.
– Jaha? sa jag. Du hånglar med stylisten. Det finns inget du borde säga till mig, tycker du?
Han trutade med munnen, blundade kort och funderade. Jag blev allt mer förvirrad, vad var det frågan om?
– Ja, det är jäkligt korkat, sa han till sist. Nathalie och jag har väl utvecklat något slags fling, eller … vad ska man säga, något slags attraktion … Men det är bra att det är uttalat nu, jag ska prata med henne.
– Jaha? Och då tänker du att det här är klart nu? Du ska prata med henne och därmed är allt bra?
– Vad ska jag göra då? sa han irriterat.
– Finns det inget du behöver hantera med mig, tänker du? Jag är bedragen och …
Han knep ihop läpparna, det brukade komma ett ilskeutbrott när han såg ut så, men han sansade sig.
– Jamen, det är väl så det ska gå till i din värld? raljerade han. Allt är väl liksom bara punkter på en agenda, och så bockar man av. Det är bara att göra, som du brukar säga. Jag ska prata med henne.
Stora pulsslag fladdrade i mina öron, egentligen ville jag skrika och slåss men när som helst kunde Majken komma hem, och Harry var i sitt rum. Jag stirrade på Niklas. Han lade på mer mat, aptiten fortsatt god alltså, så tittade han frågade upp på mig och fällde ut underarmarna som om han undrade varför jag stod där när inget mer fanns att säga. Jag lämnade köket. Den jäveln. Han låtsades tycka att det var en småsak för att jag också skulle se det så. Så lätt skulle han inte komma undan.
*
Senare samma kväll kröp jag ner under våra nya lilablommiga lakan och allt kändes bara falskt och billigt. Kunde jag förstå Niklas? Nej, faktiskt inte. Jag hade själv snuddat vid övertramp, men stannat i tid. En snygg fotbollspappa hade höjt min puls ett tag. När vi sågs på våra döttrars fotbollsträningar satt vi tätt på träbänken tillsammans och när träningen flyttade utomhus tog han med kaffe och kakor till oss båda. Om jag råkade snudda vid honom var mitt pekfinger blytungt en halv minut efteråt – men också mitt samvete. Och mer än så blev det inte.
Niklas kom in i sovrummet, tigande, i bara kalsonger. Var han snygg? Ja, det var han. Påverkade hans utseende mig? Nej, det gjorde det inte. Gav jag honom åtminstone komplimanger? Nej, för jag var nog rädd att han skulle tolka dem som att jag inte hade några invändningar alls mot honom, men det hade jag ju. Hans humör for hit och dit och han smet från sina åtaganden som pappa för ofta, kanske utan att vara medveten om det, vilket var minst lika illa. Han lagade visserligen oftast maten, men jag hade år ut och år in hjälpt honom att tänka som en pappa, inpränta att han inte bara hade sig själv att planera för, och jag påminde och delegerade sysslor, vilket bara fick honom att tycka att jag var krävande.
Därför var jag grundsur på Niklas. Och jag hör hur det låter: jag var en tråkig fru och det var förstås farligt. Han fick kvinnors uppskattning utanför hemmet, jag gav honom ingen. Men herregud, min tillvaro gick ut på att få ihop dagarna, inte gick jag och tänkte på att berömma honom för hans kropp?
Nå, vi hade ett samtal där i sängen. Niklas bekräftade. De hade en affär, sa han. De hade haft sex två gånger, en gång i klädförrådet på jobbet och en gång hemma hos henne. Det jag hade sett i studion var en ”lätt puss”, sa han. Jag kände ingen magnifik svartsjuka, vårt förhållande hade kanske inte den passionen längre. Jag var i så fall mer passionerat arg för att han hade svikit mig, lämnat ut mig på jobbet, och jag var illa berörd över att hon var så pass mycket yngre.
– Kan du förlåta mig? frågade han, sittande med ryggen mot mig på sängkanten.
– Till vilken nytta?
– Så att vi kan fortsätta som förut. Jag älskar dig, fan, vi har våra barn, vår familj, det där var bara en jävligt dum grej och det händer aldrig igen. Jag vet inte vad jag tänkte.
Lugnad av det han sa, för det var vad jag hade väntat mig, kunde jag inte låta bli att trycka till:
– Men det är alltså åt det där hållet du vill? Det är ditåt det drar? sa jag.
– Vad menar du?
– En som brinner för läppstift och smycken och kläder?
Han fnös.
Jag eldade upp mig och fortsatte lugnt mot hans rygg.
– Jag såg förresten att hon hade rosa kattöron och hamstertassar på Instagram. Vad brukar ni prata om? Husdjur?
Han vände sig om snabbt.
– Nathalie har nog mer att säga än de flesta! sa han.
Sen var det som att han kom på sig själv med att ha sagt något opassande, så han slog ner blicken.
– Kan du förlåta mig, tror du?
Han kröp fram över sängen mot mig och sträckte ut handen.
Jag undvek att titta på honom. Jag var en oönskad, tråkig gammal fru som behövde behålla sin stolthet men samtidigt inte överskatta sitt värde. Är det sånt som får folk att förlåta? Man är bedragen, beräknar sitt värde i den andras ögon, inser risken att bli lämnad och förlåter för att inte bara vara tråkig och jobbig?
– Vad menar du egentligen med förlåta? frågade jag efter ett tag.
– Ja, alltså … Lägga det bakom dig och titta framåt.
– Du menar bortse från att det har hänt?
– Kanske inte bortse …
– Men lite som om du slänger en tallrik i golvet, ångrar dig och ber om förlåtelse.
– Tja … kanske så.
– Blir tallriken hel igen då?
Han tittade frågande på mig. Sanningen att säga hade jag snott repliken någonstans ifrån, men den var ändå bra.
– Såklart den inte blir hel, mumlade han.
– Nej precis, den är fortfarande trasig! Vad du än säger. Det här kommer att fortsätta kännas skit för mig, du har haft sex med en annan och folk på jobbet vet. Det förstår du väl?
– Självklart! Men hur ska vi göra då? Du vet väl för fan vad det är att förlåta?
– Ja, men det funkar kanske inte här och nu bara.
– Men jag ångrar mig verkligen, förlåt! Förlåt mig, Alicia!
Hans tonfall trugade.
Jag satte mig upp i sängen:
– Tallriken är för fan trasig! ropade jag. Du har gått över vår gräns. Och när du blir påkommen skriker du förlåt och kräver att jag ska förlåta, som om det är jag som avgör om vi kan ha det bra igen. Jag är bedragen, varför har jag rollen som bödel här? Du är bödeln, du har gjort det här! Och nej, jag kanske inte förlåter dig då, om du menar att jag ska lova att inte ta upp det här mer.
Det blev susande tyst i sovrummet. Dova steg hördes från våningen över.
– Min älskade Alicia, sa Niklas sen mjukt och letade upp min hand som krampaktigt höll i täcket.
Han såg på mig som jag var van att han såg på mig. Jag ville inte gråta, men det började svida bakom näsan.
– Alicia, vi krånglar inte till det mer nu. Jag antar att jag försöker säga att jag har gjort fel. Och så säger jag förlåt och inbillar mig att det betyder rätt sak.
Jag kastade mig ner på sängen med ansiktet i kudden och grät. Niklas tröstade mig så gott han fick och kunde, men jag kom inte ifrån känslan av att jag var förnedrad och att det som skett satte mig i dålig dager, inte honom. Jag var ful och grå och ingick nu i det charmlösa sällskap av jobbiga människor som gnällde över att vara ratade.
Samtidigt, medan jag grät: den gamla oron för Niklas destruktiva sida, oron för att han inte skulle klara det här om jag inte förlät. Jag hade ett begränsat mått av krångel att spela med.
– Jävla dig! skrek jag i natten och sen grät jag som jag sällan gjorde. Bortvänd. Och Niklas hämtade snytpapper och strök mig över håret. Och jag mindes förfärad där jag grät med ryggen mot honom att det ju var så här omtänksam han kunde vara, det var så vi kunde ha det. Den här mannen som en gång gjorde allt för mig – hade allt det goda funnits där i honom hela tiden? Som en evig tillgång som ingen använder, som en bonus ingen frågar efter och som därför fryser inne när räkenskapsåren går.
Niklas sträckte sig över mig och släckte min lampa, behöll sin tänd och fortsatte stryka mig över håret, sakta, sakta, tills jag somnade.
*
När jag nästa dag hade skjutsat Majken till skolan och klev in på jobbet kände jag mig ändå ganska okej. Jag skulle kunna komma över det hela. Jag var en arbetsmänniska, jag var stark, jag kunde läka – det här skulle inte få förstöra det jag och Niklas hade framför oss.
Så kom helgen. Jag började tänka, eller kanske känna. På söndagen kunde jag inte stå emot längre. Jag ringde Torgny, min medarbetare.
Han satt i sin bil på en parkering utanför McDonald’s med två gnälliga barn och skulle äta. Jag kände direkt att det blev fel, jag trängde mig på, men skadan var redan skedd. I en ton som om jag ringde å yrkets vägnar sa jag:
– Jo, Torgny, det har ju kommit ut nu att Niklas och Nathalie, stylisten, har haft ett förhållande, och jag måste ju hantera det här på jobbet nu bara. Så jag undrar, för att jag ska få rätt bild: kände du till deras förhållande?
Det blev tyst. Det var svar nog. Jag malde vidare:
– Jag dömer naturligtvis ingen, så säg du bara som det är.
– Ja, alltså jag hade väl förstått … Det är så tråkigt det här Alicia, det fattar du ju … Jag tog faktiskt upp det med Melin.
– Melin? Jaha? sa jag lugnt fast det sprätte elektricitet runt ögonen. Vad skulle min chef kunna göra, tänkte du?
– Jag hoppas att det inte var dumt, men det här påverkade ju oss som jobbar med dig. Det blev som om vi gick bakom ryggen på dig. Och jag tyckte att Melin borde ta upp det, så att du fick veta det vi andra visste.
– Klokt tänkt. Så det är flera på redaktionen som har vetat? sa jag och höll andan.
– Ja, jag vet inte om det är någon som inte vet.
– Men Jesus, varför har ingen sagt något till mig? Och vad sa Melin då?
– Du vet ju hennes stil, hon säger att konkurrenterna drar i Niklas och vi får inte låta det här bli jobbigt för honom. Så hon ville inte ta i det, det var en privatsak, sa hon.
Jag blundade. Torgny fortsatte med barnen skrikande rakt ut i bilen:
– Alltså … jag ville egentligen berätta för dig, men jag försökte tänka på programmets bästa …
– Självklart Torgny. Du har gjort helt rätt.
*
Vår dotter Majken var snart tolv år. En stadig, storögt undrande och bestämd unge som pratade i barnboksfraser och inte gav oss några särskilda bekymmer. Hon spelade fotboll och hade kompisar. Brydde sig inte om de tuffa tjejernas stil. Hon klippte sitt tjocka mörka hår i en frisyr som ingen annan hade.
Nu kröp hon upp invid mig i den mjuka tv-soffan.
– Hej min Beatlesunge, mumlade jag och strök henne över den tjocka blanka luggen.
– Mamma, Beatles hade inte så här kort lugg, protesterade hon.
– Helt sant, du har kortare, de hade inte så där tjockt och blankt hår heller. Men det är snyggt. Jag kanske också vill ha så där.
– Sluta! Du ska ha håret som du har, jämt! Det kringlar sig så fint runt öronen. Visst är du kär i pappa?
– Det kan du lita på.
– Om du gjorde slut skulle jag aldrig förlåta dig.
– Din toka, sa jag mjukt och nöp henne i näsan. Och om du skulle lämna mig skulle jag aldrig förlåta dig!
Vad var det som fick Majken att ana? Var det en slump att hon ställde den frågan just nu? Knappast. Vi som var så noga med att hålla skenet uppe? Majken kände något, men misstolkade. Efter händelsen för ett par veckor sen insåg jag att jag skulle kunna komma över allt, men en sak var förändrad: jag kände mig inte längre förbehållslöst älskad, så jag aktade mig lite. Jag kröp inte längre in i Niklas famn när jag kom hem från jobbet, för jag visste inte om han ville ha mig där. Jag var generad över att kanske vara oälskad och vågade inte försöka.
Och så hände följande:
Det var lördagsmorgon. Fridfullt. Harry sov fortfarande och Majken hade fått frukost och gått in på sitt rum igen. Adventsljusen brann på köksbordet och jag minns att de blå hyacinterna hade slagit ut, för hyacint är min älsklingsdoft. Jag sköljde alfalfagroddarna och bryggde en kopp kaffe i espressomaskinen. Jag hade ett nytt grått pyjamaslinne och en rosasilkig morgonrock med skärp. Jag minns allt det här eftersom det som hände hände.
Jag stod vid köksbänken och bredde rabarbermarmelad på en rostad brödskiva. Vid köksbordet satt Niklas med tidningen uppslagen och löste korsord. Snart skulle jag sätta mig bredvid honom och tillsammans skulle vi fylla i rutorna.
– Fartygs lastförmåga, sju bokstäver, ö som andra bokstav, sa han.
Jag tänkte.
– Dödvikt? sa jag.
– Dödvikt? Wow, det funkar. Bra där.
– Man får vara glad att hjärnan fungerar, sa jag.
– Ja, mumlade han, du kanske skulle jobba mindre, du verkar faktiskt ovanligt trött.
Det där retade mig alltid.
– Vi kanske borde dela mer på ansvaret i stället för att jag ska jobba mindre?
– Dela ännu mer? Så att du får ännu mindre tid med barnen? Jag tror snarare att du borde ha mer tid med dem, att både du och de skulle må bra av det.
– Vad menar du?
– Jamen, när du väl är hemma blir det ju väldigt mycket mejlande. Jag får ta all läxtid med Harry till exempel.
– Men herregud, för det första tar jag alla läxor med Majken, allt med skolorna, jag har koll på fotboll och matcher och jag har alltid tagit Harrys läxor utom nu med matten.
– Jag menar hur som helst att det vore bra för barnen om du var mer närvarande när du är hemma.
Jag lade mitt ägg i äggskivaren och sa:
– Okej, jag ansvarar för det mesta runt barnen och får ont om tid – och din lösning är att jag ska gå ner i tid på jobbet?
– Jag tror bara att det vore bra för barnen!
Det brann till i skallen på mig.
– Och det här med att du var otrogen, var det bra för barnen också?
Det blev tyst. Lite för länge.
– Vad säger du? fortsatte jag, halvt för att släta över.
Lång paus igen.
– Du har alltså inte klarat att förlåta, sa han till slut. Har du ens försökt?
Jag stirrade i bänkskivan. Vit blank marmor. Grå tunna flammor som slet sig från sin startpunkt och for ut i smala streck, kors och tvärs. Jag vände mig om. Hans rygg böjd, blicken i tidningen, pennan i högsta hugg.
– Var det så det blev nu? sa jag. Att jag är den som inte har klarat av?
– Jag förstår bara inte hur vi ska kunna komma framåt om du inte kan förlåta.
– Inte? Men du får väl låtsas förstå då, precis som jag får lov att göra! Jag låtsas varenda dag, fattar du inte det? ropade jag.
– Jo, jag börjar förstå det Alicia. Du låtsas.
– Niklas, det är du som har bestämt dig för att ha sex med en annan person. Det är du som har äventyrat familj och barn. Inte tänkte du väl på barnens bästa då? Jag är fortfarande omskakad efter det där, och om du kräver att mina känslor ska gå att trolla bort – det blir ju som ännu en egoistisk handling!
Och jag tillstår att jag eldade upp mig här, och liksom fartblind av mina egna ord, som gjorde mig gott och flöt fram så bra, sökte jag upp det mörkaste hörnet:
– Vi kanske också borde prata om att vi inte har haft sex mer än ett par gånger de senaste åren. Det är ju inte så imponerande. Och om du nu tycker att jag är för svår, så är du kanske mer i nivå med stylisten? Henne vill du ju ligga med och hon är säkert inte lika krånglig. Du verkar gilla stora bröst bättre än små, du gillar ljusblonda bättre än mellanblonda – du kanske har bytt preferenser bara?
Det var skönt att äntligen sätta ord på det hela och jag var egentligen inte så arg som det lät, men irritationen kom när ämnet dök upp, och min tanke var nu att runda av grälet, ta mina smörgåsar, mitt kaffe och ta itu med korsordet, det här var ett gräl bara. Men då: Niklas lade ifrån sig pennan, sköt bort sin vita, blanka espressokopp, skrapade ut stolen ett par decimeter från bordet och vred sig mot mig, ena knät förbi bordsbenet, andra knät förbi bordsbenet, och vänd mot mig torkade han croissantsmulorna ur mungipan, gjorde sin här-kommer-min-teori-om-mördaren-min, och insikten mullrade fram i mig: Han hade tänkt på det här länge men inte vågat, men nu kunde han säga allt som ett svar på mitt missnöje:
– Jo, du kanske har rätt, Alicia. Jag tänker inte sänka mig till fiffiga ordvändningar här som du gör, jag ser det här allvarligare än så. Men det ligger något i det du säger. Det kanske är så att vi har gjort vårt?
– Jaha? sa jag fånigt uppkäftigt, som för att upprätthålla stridsläget, men i samma stund rusade rummet mot mig, det vände sig i magen och jag sjönk ihop på golvet med ryggen mot diskmaskinen.
Han såg på mig och jag såg på honom, ingen värme i hans ansikte, och jag kände hur filtret av kärlek var borta från hans blick – svisch – jag var blottad. Där satt jag mot diskmaskinen, en hård, arg 44-årig kvinna som inte längre var älskad, som inte längre ansågs fin eller snäll, som inte längre var nummer ett. Niklas var inte arg, bara beslutsam. Den kvinna som var jag var inte längre intressant för honom. Hans blick fick mig att skämmas över min blanka, insmickrande morgonrock, över mina fula fötter och mitt okammade hår. Över att jag hade pratat som om jag var viktig. Jag skämdes över det som var jag och för första gången i mitt liv skämdes jag över att jag var gammal.
*
Niklas satt i soffan med sin dator, med korsordet och en tom kaffekopp framför sig. På eftermiddagen skulle han och Harry gå på hockey. Jag klarade inte att gå omkring där hemma, så innan klockan var halv elva hade jag handlat och packat en väska med det viktigaste och satt i bilen med Majken på väg ut till landet, under förevändning att hon och jag måste kolla till huset och rören eftersom det hade blivit kallt. Jag såg på min flicka i backspegeln, hon fingrade på sin mobil. Lillungen. Ovetande om katastrofen som en gång för alla skulle visa henne att det värsta alltid kan hända. I mina armar kröp trögrörliga sjok av ångest som jag måste hålla undan.
En timme senare svängde vi in på byvägen. Majken sträckte på sig i baksätet och piggnade till. Åkrarna var vita av ett tunt snötäcke men vägen låg fortfarande bar. Vid postlådorna intill den lilla trevägskorsningen ropade hon:
– Tuta, där är Bianca! Stanna!
Jag tutade, Majken lossade bältet och krånglade sig ur bilen. Jag höjde handen mot Bianca och hennes mamma Britta, som i grön täckkappa och rosasvarta moonboots kom gående mot oss med en soppåse. Jag och Niklas hade stört oss på Britta. Hon verkade ogin, en skvallercentral som hade gått i färganalys för tjugo år sen och stannat i pistagegrönt. Jag öppnade rutan och frågade om läget, och läget var bara bra och det skulle absolut gå fint att tjejerna lekte. Britta frågade om vi kom ”ensamma” och jag sa jajamensan, i dag är det bara vi. Hon sa att det kunde ju vara mysigt det med, och vi vinkade och jag rullade vidare medan tjejerna sprang iväg upp mot deras hus.
Längs byvägen låg ungefär femton hus. Somliga bodde här permanent, som Brittas familj, men de flesta var sommargäster. Nästan alla hus låg på vänster sida om vägen, och på höger sida, några hundra meter ner, låg havsviken, här och där skymd av träd och dungar.
Vårt rödmålade hus låg också på vänster sida, och ut mot vägen hade vi en ganska hög häck. Dessvärre hade vi ingen utsikt över vattnet; på andra sidan vägen växte täta, höga granar ända ner mot viken. Vårt hus var det näst sista, och i höjd med det allra sista gick stigen ner mot badplatsen.
Jag svängde upp bakom huset och parkerade på gräset. Redskapsskjulet, gästhuset och det gamla växthuset, allt såg krympt ut i kylan. Jag tog kassar och väskor och gick in i huset. Luften var råkall och det luktade svullen masonit. Jag klampade runt i ytterkläderna och vred upp elementen. När vi köpte huset i somras hade vi ordnat wifi, inget mer, men i vår skulle renoveringen ta fart. Hantverkare var bokade. Rummen skulle målas och köket göras om helt. Vinden skulle isoleras och bli två rum, ett till Majken och ett till Harry.
Det var åtminstone så det hade varit tänkt. Oron bökade runt i kroppen på mig.
Alla lever i alla fall, mumlade jag. Alla lever.
Det skymde fastän det var mitt på dagen. Jag tog på jackan, gick ut genom grinden och nedför byvägen, och i höjd med det sista huset tog jag stigen ner mot vattnet. Det guldgula gräset var fruset och stelt, nedvikt av vind och väta. Små pölar var täckta av tunn vit is. Havsviken bredde ut sig framför mig, några hundra meter bort avgränsad av öar och näs. Jag gick ut på bryggan, satte mig på huk och lade handen mot träet. Jag mindes Majkens rödrandiga frottéhandduk. Niklas med termos och en bok. Jag reste mig, ruskade lite på badstegen som Harry hade hjälpt till att hålla när en granne lagade den i somras, då när vattnet skimrade guldbrunt under ytan.
– Mamma! Mamma!!! ekade det plötsligt genom granarna.
– Här är jag! skrek jag. Jag kommer!
På vägen upp trampade jag på isen i pölarna. Det krasade bra.
Tänk att jag hade misstagit mig så. Det som jag hade sett som en händelse som jag skulle hantera och lägga bakom mig såg ut att bli inledningsscenen till mitt nya liv. Och jag hade inte mycket att säga till om.
*
Mot kvällen åkte jag och Majken och köpte fryspizza och godis i den lilla matbutiken en bit bort, och sen såg vi på film i min laptop. När hon till slut hade somnat i soffan packade jag upp mina plantskolekataloger och började förbeställa växter, det brukade lugna mig, och när det var dags att sova fällde jag upp en resesäng intill soffan och somnade med handen i Majkens.
Vid halv fem vaknade jag, då förmådde jag inte längre hålla skräcken ifrån mig. Jag gick upp och tände eld i köksspisen, skrämd av min spegelbild i de svarta fönsterrutorna, skrämd av mina ensamma träskosteg – och skrämd av insikten att jag faktiskt hatade mina barns pappa.
Jag kröp ner hos Majken igen, slumrade till och när hon väckte mig flöt ett välsignat grått ljus in i rummet. Natten var över. Jag tog hela paketet med flicka, kudde och täcke och pallade upp henne i kökssoffan och började göra frukost.
– Det är mysigt här, sa hon.
– Väldigt mysigt, sa jag.
– Du ser konstig ut i ansiktet, sa hon. Liksom röd runt munnen och ögonen.
– Nämen, jag måste kolla sen. Men jag blir så himla narig när det är torrt i luften.
– Är du ledsen?
– Nej … Jo, förresten, jag var ledsen i morse när jag vaknade och det var så jäkla kallt. Så då svor jag och bölade lite, men sen fick jag fart på elden i spisen och då blev det bra.
– Visst ska vi reparera snart? Så det är varmt när vi vaknar?
– Ja, tack och lov!
– Jag har lite konstigt bakom tungan.
– Hur då?
– Vet inte, det känns som att det är något bakom tungan, som om den är tjock.
– Hur länge har du haft så? sa jag. Får jag titta?
– Några dar kanske och nej, du får inte titta, det syns inte, sa hon och drog åt sig paddan på köksbordet. Har jag diabetes?
– Nej, absolut inte, det skulle vi ha märkt. Då dricker man så mycket så att man kissar på sig, man dricker hela tiden.
– Leslie fick det.
– Ja jag hörde det, så himla tråkigt för henne.
– Japp. När ska vi åka hem?
– Vi äter frukost och sen kan vi packa ihop, jag ska bara fixa lite här.
– Kan jag inte få vara med Bianca lite? Bara en stund?
– Såklart du får. Om du vill så stannar vi och äter lunch här, sa jag glad över att hon trivdes.
Samtidigt: hjärnan dränkt i svart oro.
*
Miranda var min vän, hon jobbade som chef för pressavdelningen på kanalen och vi hade känt varandra i några år.
– Jag har varit en tråkig fru åt honom, jag förstår det nu, sa jag när jag ringde upp henne.
– Det har du inte! Och i så fall har väl han också varit en tråkig man?
– Kanske, men jag har liksom glömt bort honom, bara stretat på med jobb och familj.
– Anklaga dig inte, sa hon. Det här har nog mer med honom själv att göra än med dig.
– Hur då? Du menar att han helt enkelt är kär? Och då spelar inget annat någon roll?
– Kanske ja. Och kom igen: Han duckar ansvaret och då beter du dig genast som om det måste vara ditt.
Miranda hade rätt, Niklas hade heller inte ansträngt sig. Ingen av oss hade vårdat det som en gång fanns mellan oss. Och där i glappet mellan våra känslors räckvidd slank en 27-årig hoppa till stylist in.
Självklart trivdes Niklas med att skulden trillade över på min sida, men så lätt skulle han inte komma undan. Darrande av harm och feghet tryckte jag, den försmådda, oälskade frun, fram Niklas nummer.
