Jon Henrik om livet på fjället och terapin som räddade hans liv

Hemma hos Jon Henrik

Det tar två knackningar innan någon reagerar. Till slut öppnar Jon Henriks flickvän Maret förvånat, och innan vi ens hunnit hälsa frågar hon oss med ett skratt om det verkligen var i dag vi skulle komma.

– Jon sa nästa lördag! Jösses, det som är så stökigt här, säger hon ursäktande samtidigt som hon visar oss in i huset.

Väl inne i köket gör Jon Henrik oss sällskap. Han är nyduschad och lika förvånad – men till synes glad – som sin sambo över vårt oväntade besök. Vi slår oss ner vid det bastanta furubordet där solen strilar in genom tunna gardiner. Fönstret bjuder på en hisnande utsikt över fjällen och den vackra, livliga Mittån utanför.

– Det är egentligen för naturen vi bor här, säger han med ett leende när han ser hur tagna vi är av vyn.
Det var genom tv-programmet Talang som Jon Henrik blev känd för svenska folket. Året var 2014, och att han blev antagen blev en total överraskning. En kompis hade utan hans vetskap skickat in en inspelning av hans jojk till programmet: Han kom med, kammade hem första priset och resten är, som man brukar säga, historia.

Tre topplaceringar i Melodifestivalen

Tre topplaceringar i Melodifestivalen och en vinst i Let’s dance senare är han en självklar del av Sveriges artistelit, och även om han inte är typen som direkt stormtrivs på röda mattan är han ändå väldigt glad över att få ägna sig åt sin musik. Så länge han kan varva den med sitt vanliga liv, vill säga. För att vara i strålkastarljuset eller storstan jämt skulle han inte klara av.

– Det är ute i naturen jag känner mig som mest hel. Helst skulle jag bo utomhus. Det händer att jag sover under bar himmel med bara ett renskinn som skydd.

Men fast den norrländska naturen är det som ligger honom närmast om hjärtat var det långt därifrån han en gång föddes. I en indian­­by i Colombia tillbringade han sina första månader, innan han blev adopterad av familjen Fjällgren i den lilla samebyn Mittådalen i Härjedalen. Fast han inte har några minnen kvar från Colombia tror han att tiden där hjälpt till att stärka hans samiska identitet.

– Det finns många likheter mellan samer­­na och urfolken där. De har ett snarlikt levnadssätt och lever, precis som vi, i samklang med naturen och den spirituella musiken, säger han.

Bortsett från månaderna i indianbyn och några år på studentboende i Östersund har han levt hela livet i Mittådalen. Först med mamma, pappa och två storasystrar, de senaste två åren med kärleken Maret.

Samekläderna hänger på sin plats i garderoben.

Mobbad under skoltiden

Tillsammans har de tagit över hans farföräldrars gamla hus, som hans farfar byggde i början av 50-talet och där hans farmor levde i hela sitt vuxna liv. Ett liv som var betydligt tuffare än det vi lever i dag, förklarar Jon Henrik. Med långa sträckor till närmaste samhälle fick hon hämta vatten i kärl från Mittån, ved från skogen och till stor del leva på vad naturen hade att erbjuda. Hon blev hundra år precis och gick bort förrförra året.
Han berättar att farmodern och han hade en speciell relation, och det var självklart för honom att ta över huset efter henne, även om det har sina svårigheter att bo kvar bland minnena i byn och nära sitt barndomshem. För han har inte haft det lätt där. Under hela skoltiden blev han mobbad. Utfrysningen och den psykiska och fysiska misshandeln var grov och pågick under hela hans uppväxt. Än i dag händer det att han springer på sina plågoandar i byn eller affären, och fast de nu är vuxna kan de fortfarande ställa sig och stirra, säga elaka saker eller till och med gå till angrepp.

När farmor dog stannade hennes klocka. Jon Henrik har inte kunnat få i gång den sedan dess. Någon mening är det, tänker han.

– När jag var liten gick jag till farmor när jag var ledsen. Därför känns huset tryggt och betyder mycket för mig. Här finns allt jag behöver och sådant jag minns från min barndom, säger han och berättar exempelvis om klockan på väggen som alltid tickade lugnande och tröstande för honom som barn. Men som plötsligt slutade ticka i samma stund som hans farmor somnade in.

Jon Henrik har en andlig sida, här en drömfångare som skyddar mot onda drömmar.

– Ja, jag är lite andlig, säger han med ett blygt leende och berättar hur han tänkt skruva upp klockan för att höra tickandet igen men att han inte kan hitta nyckeln. Som om det nästan är meningen att den ska förbli tyst.

Valde att gå i terapi

Först när Jon Henrik började i gymnasiet i Östersund fick han andrum från dem som mobbat honom. I ett stökigt och aningen destruktivt killgäng fann han slutligen sin plats och sina allra första vänner. De var inte Guds bästa barn men gav stöd, lyssnade och brydde sig om. Men lyckan blev kortvarig. Under åren som gick förlorade han flera av de nyfunna vännerna i sjukdom, självmord och olyckor.
Förlusterna tärde, och tillsammans med upplevelserna från grundskolan resulterade de i att han utvecklade posttraumatiskt ­stressyndrom, depression och självmordstankar. Till skillnad från många han känner valde han att söka hjälp, gå i terapi och prata öppet.

– Det finns en ohälsosam tystnadskultur bland samerna, och jag tror att det är en av de bidragande orsakerna till att det är vanligare med alkoholism och psykisk ohälsa hos oss än bland den övriga befolkningen.

Under en lång tid låg Jon Henrik inlagd på SANKS, ett samiskt behandlingshem för psykisk ohälsa i Finnmark i Nordnorge. Det var också här kärleken oväntat kom in i hans liv.

När livet var som svårast fann Jon Henrik kärlen Maret.

– Jag och Maret började skriva till varandra på Instagram. Hon bodde inte så långt ifrån där jag var så vi bestämde oss för att ses. På den vägen är det, säger han och ler.

Snart hade Maret bytt sina sjuksköterske­studier i Norge mot ett renskötarliv i Sverige, och fast det blev betydligt tuffare än hon trott har hon inte ångrat sig en sekund.

Vi går husesyn i det charmigt stökiga hemmet, samtidigt som snart 6-åriga blandrashunden Ranne och Siberian husky-valpen Arru, tre månader, far fram. Även om paret menar att de inte har något direkt intresse för heminredning har de skapat ett trivsamt hem där detaljer som drömfångare, gardiner med renmotiv och tavlor med norrsken och vilda djur skvallrar om hur viktigt det gemensamma samiska ursprunget är för dem båda.
När vi kommer tillbaka till köket passerar vi en hög med vackra ljuslyktor, plädar och fällar.

Ljuslykta och pläd som pryder Jon Henriks och Marets glampingtält.

– Det är saker jag köpt för att inreda med, säger Maret och berättar att de iordningställer ett glampingtält (en lyxvariant av camping) nere vid stranden som de ska hyra ut.

– Det är en otroligt vacker plats på en udde, med vatten både framför tältet och på sidor­­na. Vi ska bara bygga klart golvet, sedan är det klart att börja boka, säger Jon Henrik, och man kan nästan ana hur naturbarnet i honom längtar efter att få provbo tältet först av alla.

Namn: Jon Henrik Fjällgren.
Ålder: 32 år.
Bor: I hus i Mittådalen, Härjedalen.
Familj: Sambon Maret Nystad och hundarna Ranne och Arru.
Gör: Är artist och renskötare.
Aktuell med: Ambassadör för Orange Day MC, en organisation som arbetar mot våld mot kvinnor och barn