Lee Christiernsson: ”Det var friheten jag så desperat behövde”

Lee hoppar ur sin skåpbil och möter oss på det nylagda gruset, lite trött men glad. Det är härligt att se att lusten och kreativiteten är tillbaka. Lee berättar om den stora upphöjda odlingsbädden som ska fyllas med jord och växter, en 3 000 liters tank som ska grävas ner under marken för att samla regnvatten, och om insektshotellet som ska få pollinatörerna att trivas här bland tallarna. Engagemanget för miljö- och samhällsfrågor har blivit allt viktigare i Lees nya liv som icke-binär transperson. 

Efter att vi kikat in i villavagnen, med två sovrum och kök, landar vi i en container som är inredd som garderob och sminkrum, där Lee sittande framför spegeln tar oss fyra år tillbaka, till tiden efter skilsmässan. 

– Det var då jag tänkte: Vad skönt, nu kan jag fatta mina egna beslut. Jag ansvarar för barnen och kan vara världens bästa pappa, varannan vecka. Den övriga tiden gör jag vad jag vill. Nu skulle jag tänka ut vad jag ville göra i resten av mitt liv. Och jag hade möjligheten att göra om, säger Lee. 

Tankarna om könsidentiteten, som funnits där så länge han kunde minnas, började pocka på allt mer. 

– Jag gick tillbaka och gjorde en självanalys, och då föll jag in i en depression. För vems skull kom jag inte ut? Den frågan kunde jag inte svara på. Och att tänka sig ångesten av att närma sig döden och aldrig ha vågat ta chansen, det klarade jag inte av. 

Han drack vin, men det hjälpte inte, så han drack lite till. 

– Så där höll det på i ett år. Jag försökte klura ut vem jag var och vad jag behövde, och det var extremt krävande. 

Till slut landade han i svaret att han var tvungen att ta steget för att orka leva vidare. Ett gigantiskt steg för en som Björn, som blivit profilerad som en muskulös byggsnubbe som gillar att såga motorsåg och gräva grävmaskin. 

– Att då komma ut och visa sig i high heels. Det kändes omöjligt, tills jag började vända på det och hitta vägar framåt. 

I dokumentären Att bli Lee visade Björn naket upp sin resa mot sitt nya jag, och när vi nu hälsar på är inspelningen av en ny dokumentär i full gång och bokmanus inlämnat till en självbiografi. Tonårsdöttrarna är där och familjelivet tycks pågå som vanligt, med spelkontrollen i bäddsoffan och en klasskompis på besök. 

En av de största farhågorna som Björn hade var att barnen skulle bli mobbade i skolan. 

– Men det har gått superbra. De är stolta över mig och präglas till att bli öppna, inkännande frihetsmänniskor. Kompisar kan söka sig till dem eftersom de har en familjesituation som inte är helt traditionell. De dömer inte, och de är bra på att hålla hemligheter. Ett år gick de med hemligheten att jag skulle komma ut, utan att de fick berätta för någon.

Efter att allting väl var ute drabbades Lee av en utmattning, och det är först nu som orken kommit tillbaka. 

– Nu mår jag väldigt bra, det känns som om jag har läkt ihop både fysiskt och psykiskt. 

Vad som ska hända framöver ligger lite öppet, drömmar finns om allt från att segla stora segelbåtar till att åka på formel 1-tävlingar och kanske leda ett byggprogram i tv. 

– Jag ska också börja dejta, det känns lite pirrigt och roligt. Jag tänker inte leva ensam i resten av livet för att jag har kommit ut som trans, eller för att jag skilde mig för fyra år sedan. 

Vad är det bästa med ditt nya liv? 

– Det är ett lugn och att jag fått friheten som jag så desperat behövde. Jag älskar att jag kan ha sticksågen bredvid mascaran. Och jag är färdig med att gråta, nu är det min tid att få blomma, säger Lee.  

 Läs också: Björn Christiernssons maxade bygge i miniformat