Kulturfärger som följer traditionerna

Varje byggnadsepok har haft sina målningsmaterial. På 1700-talet kalkades t ex sockenkyrkan både ut- och invändigt och dekorerades med temperafärger på bänkar och andra snickerier. Bystugan från 1800-talets första hälft målades med rödfärg. När timmerhusen började kläs in med träpanel blev linoljefärgen vanlig. Utvecklingen gick framåt i små steg till 1950-talet, då latexfärgen revolutionerade byggnadsmåleriet. Idag är det många som vill hålla på traditionen, och fortfarande kan vi köpa de färger som passar till gångna tiders exteriörer, interiörer och föremål.

Linoljefärg

Linoljefärg har använts för utvändig målning av trä i hundratals år. Som fasadfärg blev den vanlig när träpanelade hus ersatte de timrade, och dåtidens förnäma folk ville skilja ut sina hus genom att måla dem i ljusa kulörer, företrädesvis vitt och ockra. Vid sidan av rödfärgen dominerade linoljefärgen utomhusmåleriet ända fram till 1950-talet.

Inomhus har linoljefärgen långt äldre traditioner. Den började användas redan på 1500-talet, men inte i någon större skala. Den importerades och var dyrare än tempera och limfärg, men fick ändå allt större användning, vilket innebar en omvälvning inom måleriet under senare delen av 1600-talet, särskilt för dekorationsmåleriet.

Som interiörfärg förekom linoljefärgen allmänt fram till 1940-talet, då den fick stå tillbaka för alkydoljefärgerna. Senare kom latexfärgerna, och under de följande decennierna var linoljefärgen nästan bortglömd.
Linoljefärg finns nu både för utom- och inomhusmålning, i det senare fallet i såväl blankt som matt utförande. Förtunningsmedlet är lacknafta, som trots nackdelar ändå är bättre än terpentin, som man av hälsoskäl idag vill undvika.

Rödfärg

Rödfärg ingår i gruppen slamfärger, en av de äldsta färgtyperna i Sverige. Slamfärgen finns också i andra kulörer. När rödfärgen började användas på 1600-talet var den förbehållen de rika, men blev från 1800-talet så vanlig, att den kommit att ge den svenska landsbygden dess karaktär och bli en nationalsymbol.

Det speciella med rödfärg är järnoxidpigmentet, som varierat i kulör från tid till annan. För att idag klassas som äkta trafitionell rödfärg ska pigmentet utgöras av äkta Falu rödfärg. Den är alltså egentligen beteckningen för pigmentet, inte för röd slamfärg. Idag är rödfärgen ofta förstärkt med linolja, för att smeta mindre. Den ska bara användas på grovt, nytt eller tidigare rödfärgsmålat virke.

Kalkfärg

Också användningen av kalkfärg har månghundraåriga traditioner. Den har varit den vanligaste färgtypen på putsade ytor, både ut- och invändigt. Kalken har, med sin något omständliga behandlingsgång, från tid till annan som putsfärg trängts undan av modernare färger. Den har ändå alltid återkommit, speciellt sedan man kunnat få den färdigblandad för användning.

Den är ofta det bästa alternativet vid målning på kalkputs utomhus, p g a de goda diffusionsegenskaperna. Råmaterialet är naturlig kalksten (kalciumkarbonat), som bränns och vattenbehandlas till s k släckt kalk. Kalkfärgen kan sägas vara den enda där huvudråvaran, kalciumkarbonatet, fungerar både som bindemedel och pigment. Den går även att använda på KC-putser, men inte på cementrika underlag.

Emulsionsfärg

Emulsionsfärg kan vara en rödfärg med tillsats av linolja eller äggoljetempera. Under många år har emulsionsfärgerna fått stå tillbaka för modernare färger, men det kulturhistoriska intresset har gett dem förnyad aktualitet, t ex vid vissa restaureringar. De ger en jämn helmatt yta och kan användas på såväl puts- som träytor. Det finns också moderna varianter, t ex vattenburna alkydoljefärger.

Limfärg

Limfärg har använts flitigt sedan medeltiden, både som tak- och väggfärg och vid dekorationsmålning. Sammansättningen har inte varit enhetlig, eftersom varje målare haft sitt speciella recept. Den kan ha innehållit hud- ben- eller hornlim, carraghenmossa eller under 1900-talet pärl- (ben-) och cellulosalim. Under de senaste 40 åren har limfärg bara använts vid enstaka restaureringsarbeten, men den med cellulosalim går fortfarande att beställa.

Trätjära

Att trätjära har rötskyddande egenskaper har varit känt sedan medeltiden. Den var länge en viktig svensk exportvara, särskilt som man då inte kände till något annat sätt att bevara trä. Här i Sverige användes trätjäran till båtar och spåntak, men också träfasader beströks med tjära. Man kunde även blanda tjära i rödfärg, som då fick en mörkt rödbrun kulör, samtidigt som den kunde användas på slätare trä än annars, t ex bilat timmer. Nu används trätjära till nya och tidigare tjärade fönster, tak och fasader.