Först inköptes material till stolparna. Tryckimpregnerad furu 45 x 45 mm och i längder om en och en halv meter borde bli bra. Ena ändan av stolpen höggs till att bli en trubbig spets, och ca 50 mm från den andra ändan borrades ett ø 4 mm hål rakt igenom.
Varje stolpe fick spetsen, övre avsågade ändan och så gott det gick även borrhålet impregnerade först med tunnflytande rötskydd och sedan två gånger med träolja.
Avståndet mellan våra stolpar varierar mellan 6 till högst 7 m beroende på längden av raden hallonplantor. Där varje stolpe skulle ner i jorden grävdes ett halvmeterdjupt hål. I detta hål sänktes stolpen med en tillfällig tvärslå som stopp och med hålet för tråden i stödets längdriktning!
Av stolpen stack ca 1,1 m upp över jordytan. I hålet fylldes härefter betong och småsten, som packades väl innan tvärslån togs bort. Överst i hålet och något över jordytan fylldes enbart betong, inga småstenar (Fig 1).
Betongklumpen avslutades sedan med att formas till en krage i ca 45o upp mot stolpen (Fig 2).
Detta för att regnvatten längs stolpen så mycket som möjligt skulle hindras från att rinna ner mellan stolpen och betongen.
När betongen fått god tid på sig att härda var det dags att spänna tråden. Vi valde grön, plastad ståltråd.
Först mättes avståndet från radens första till sista stolpe. Sedan lade vi till 30 cm för varje stolpe, och detta blev längden på stödtråden .
Vid första stolpen träddes tråden genom hålet, varefter trådändan fick en stoppknop, till exempel en åtta eller kort spiral (Fig 3).
Därefter drogs tråden genom nästa stolpes håll, sträcks, vinklas hårt runt stolpen för att till slut kroka om tråden, där den kom ut ur stolpen (Fig 4).
Vid sista stolpen drogs tråden genom hålet, runt närmaste två kanter och avslutades med några varv om inkommande tråddel (Fig 5).
Efter tjugofem år byttes den några gånger skarvade ståltråden mot en ny. Stolparna har nu stått i tjugosju år och ser ut att hålla än i många år. Kanske tjugosju till?
