Men när våren kom, och med den alla bestyr i trädgården, levde pappa upp igen. Stort som smått fick liv under hans starka, ådriga händer, och han jobbade ofta i en rasande takt vare sig det gällde gräsklippning, grävande eller plantering.
Flaggskeppet bland hans växter var vinrankan på altanen. Den växte alltid så det knakade och gav massor av små, söta druvor. Under många år har den ramat in oss vid både födelsedagsfika och familjemiddagar på altanen, och pappa pysslade om den som en bäbis.
Nu är pappa borta. Men innan han dog hade jag fått ett skott från vinrankan av honom. Ja, egentligen fick jag två, ett för några år sedan, men det kom aldrig upp ur rabatten efter vintern. Planta två satte jag i en kruka i avvaktan på att hitta ett bättre ställe på tomten, men av olika anledningar blev den kvar där. Och när den lilla rankan vissnade ned på hösten såg det ut som om inget hade varit i krukan, och den blev kvar på altanbordet, genom hela, kalla vintern. Och att stå i en kruka uppe på ett bord utomhus en hel vinter är det inte många växter som klarar, det blir alldeles för kallt om rötterna.
Men i helgen, när jag gick ut på altanen, faktiskt ganska sur eftersom jag undrade varför det alltid är JAG som ska röja altanen varje vår, upptäckte jag en liten, liten slinga med tre gröna blad som kravlat sig ur jorden i en gammal lerkruka. Och då kom jag ihåg! Det var som att få en hälsning från pappa. Ge inte upp, kämpa på även om jorden är mager och kall, för till slut kommer solen och värmen! Och varmt blev det direkt i mitt hjärta. Så nu ska det pysslas och gödslas!
Text & foto: Susann Gson Engqvist, viivilla.se maj -09
