Tre trotjänare i trädgården – pion

Pion

Paeonia

Pioner finns i över 30 olika arter, men den de flesta ser framför sig när man säger order ”pion” är nog den vanliga bondpionen, paeona x festiva (gammal beteckning P. officinalis)
med stora, fyllda blommor i rött, vitt eller rosa, eller möjligen en doftande doftpion, Paeonia lactiflora. De flesta trädgårdsintresserade är överens om att alla med minsta trädgårdsplätt borde unna sig minst en pion! Den är både lättskött och tålig och blomningen visserligen kort – men fantastisk.

Tålig och gammal

Från början odlades pionen i Kina som medicinalväxt. Den har använts mot allt från feber och kramper till dysenteri och epilepsi. Till Europa kom den troligen redan på 1200-talet, på 1600-talet med munkarna till Sverige. Vid mitten av 1800-talet blev den mycket populär hos oss och planterades i många svenska trädgårdar. Eftersom pioner kan bli mycket gamla, – troligen flera hundra år! – lever många av dem i fullt välmående än idag.

De allra flesta sorters pioner är lättodlade och tåliga. Bondpionen är härdig upp till ungefär zon 5, vissa doftpioner till zon 9. Bondpionen blir cirka 50-75 centimeter hög, doftpionen cirka en meter. Båda sorterna har mörkgröna, flikiga blad. De blommar rikligt, men ganska kort och oftast före midsommar. Blir blommorna väldigt stora kan den behöva stöd så att inte grenarna bryts. Men även efter blomningen är pionen en vacker växt med sina mörkgröna blad som håller sig fräscha hela hösten. På vintern vissnar hela busken ned, men den återkommer på våren med från början röda små stjälkar.

Lagom sol bäst

Pionen trivs bäst i väldränerad, inte alltför näringsrik jord med hög kalkhalt. Den kan planteras i både halvskugga och sol, men alltför mycket sol kan förkorta blomningstiden.
Det är en myt att man inte kan flyttas på en gammal pion, men vänta till hösten. En flytt kan innebära att blomningen hoppar över en eller ett par säsonger, men för övrigt klarar plantan oftast flytten bra.

Pioner kan drabbas av så kallat piongråmögel, en gråaktig beläggning på blad, stjälkar och blomknoppar. Tag snabbt ta bort de angripna delarna så brukar plantan repa sig. Virus är sällsynt men kan förkomma och då bör du ta bort och bränna hela plantan. Svartmyror gillar oftast att klättra runt på pionknopparna, men de gör ingen skada.