Julia Dufvenius: ”Jag har en del att ta igen i mitt vuxenblivande”

I Göteborgsstadsdelen Annedal ligger en rad stora röda tegelhus, byggda som arbetarbostäder under sent 1800-tal. Ett av dessa numera K-märkta och högt eftertraktade hus tillhör familjen Dufvenius, ”Glappet”-skådespelaren Julia och hennes mamma, den pensionerade teater- och tv-producenten Lena.

Julia har ägnat flera dagar åt att tvätta fönstren med diskmedel och tidningspapper, berättar hon när hon möter oss utanför.

– Varje fönster tar ­ungefär fyrtiofem minuter att rengöra. De är väldigt tunga och behöver lyftas av. Men jag vågar inte låta någon annan göra det, för jag vill inte riskera att de går sönder.

Genom en knallblå dörr på husets baksida går vi uppför en stentrappa som nötts av steg. Längst ner bor Julias systerson som snart flyttar ut, mamma Lena bor på mellanvåningen och Julia har sin lägenhet högst upp. Hon var tio när de flyttade in i huset, för att bo med Lenas nye man, Carl Eric. Det är ett levande hus som har förändrats invändigt för att passa familjen i olika stadier i livet. Ett tag bestod huset av fem ettor, men nu är det tre tvåor, och mycket av inredningen har stannat kvar genom åren.

Det är ett personligt hem, med spår av konstnärssjälar. Vi kikar först in hos Lena.

– Kom in bara, här är inte stajlat alls, säger hon.

Men hemtrevligt är det, och fyllt av spännande grejer. På väggarna i vardagsrummet hänger konst av bland andra Ernst Billgren, Lennart Rhode och paret Carl Johan och Marianne Lindberg De Geer, som är nära vänner till Lena. Och i soffan ligger en prydnadskudde med ett foto av dottern Julia, i stilen av en gammaldags Hollywoodstjärna.

Vill hålla det rent

Som liten fick Julia ofta följa med mamma till jobbet, det var så skådespelardrömmen väcktes. Hon var med i både tv- och radioteater redan som barn. Så småningom blev det scenskolan i Göteborg, där hon träffade sin man, skådespelaren Christopher Wollter. De har Stockholm som bas men besöker sin gamla hemstad och släktingarna titt som tätt, och de bor här när olika jobb dyker upp. Deras lägenhet, högst upp i huset, är desto mer avskalad och har ett härligt ljusinsläpp.

För Julia är det viktigt att ha ett lugnt hem med få grejer, annars stökar hon ner direkt. Resten av familjen är dock inte inne på samma spår. Plötsligt kan det ligga en färgglad duk på köksbordet, eller en mustig äkta matta på hennes ljusa golv.

– Det går ju inte, säger jag till mamma, det måste bort. Det blir stök för mig.

För att behålla lugnet har Julia blivit väldigt bra på att rensa.

– Mamma säger ”kom inte ner hit”. För jag har rensat lite hos henne ibland och har principen att när jag köper något nytt så måste jag skänka bort något gammalt.

”Det här huset har en själ”

Gamla hus är dock något som Julia älskar, även hemmet i Stockholm är K-märkt.

– Jag tycker det ska vara vackert att leva. Och det här huset har en själ, det andas. Jag kan stanna upp och titta på ett fönster och tänka ”gud vilken fin byggnad”. Det är en fin känsla i huset, och det känns häftigt att få pyssla om det, även om det är mycket jobb. Det blir som att man helar huset.

Och fastän de kanske borde, och Lena som fyllt 79 år har lite ont i kroppen, har de allihop väldigt svårt att göra sig av med huset, som varit en naturlig samlingspunkt för familjen i så många år.

Vi har aldrig haft en rutin.

Julia och hennes man fick barn direkt efter scenskolan, vilket hon beskriver som ”värsta tänkbara tajmingen”, men de lovade varandra att låta den andra få göra det den ville i karriären. På grund av jobb på olika håll har de levt som särbor under långa perioder.

– Vi har aldrig haft en rutin, och det passar oss båda väldigt bra. Då bråkar vi när vi kommer hem, och så är det bra igen. Det gör också att det händer saker. Man stoppar in nya erfarenheter i familjen, får andra samtalsämnen, och berikar det som är hemmet med nya historier och perspektiv, det tycker jag är jätteviktigt. Jag hoppas att vi inte stannar.

Julia har haft tjänstledigt från Drama­ten i sex år, allt sedan metoo-upproret #tystnadtagning bröt ut på arbetsplatsen, vilket hon själv var frontfigur för. Sedan dess har hon varit med i ett flertal tv-produktioner, både som skådespelare och producent, och läst in ett stort antal ljudböcker.

– Länge trodde jag att jag måste bli vald för att få vara med. Jag anpassade mitt sätt att vara och nådde inte min fulla kraft och potential. Men sen kom jag och mina kollegor på att vi faktiskt kunde börja skriva och producera åt oss själva, och det tänker jag fortsätta med framöver.

Fått tillbaka teaterpirret

Just nu är Julia tillbaka på scenen igen, på Cirkus i Stockholm i teaterversionen av julfilmen Tomten är far till alla barnen. Hon gör Nina Gunkes roll som Eva och spelar gift med Magnus Betnér.

– När jag fick frågan kände jag teater­pirret igen. Det är så kul att få leverera humor och igenkänning på en stor scen med grymma kollegor. Det är väldigt ovanligt att få spela med så många kvinnor på en scen, och det är ju polare allihop, så det ska bli helt underbart. Och just nu behöver jag ljuset, glädjen och skratten.

Kan du känna igen saker från ditt eget liv i historien?

– Ja, stöket med det här huset till exempel. När Carl Eric levde och min pappa och min systers pappa kom, och alla barn. Det var ju inte så att folk var elaka eller dumma mot varandra, men det här myllret av familjetrådar, olika pappor och en mamma som styr upp allt. Det kanske är det.

Nu när hennes egna barn börjar flytta ut står Julia själv också inför en ny fas i livet.

– Jag har en del att ta igen i mitt vuxenblivande. Jag behöver fundera ut vad jag gillar, som vad jag vill äta till middag och vad som ger mig energi. Inte bara tänka på alla andra.

Läs också: Linnéa Dickson: ”Det är full fart fram till frosten”