Linnéa Dickson: ”Det är full fart fram till frosten”

Inte en mördarsnigel i sikte. Inga kållarver heller. Den lilla ankflocken sköter sitt arbete med bravur. Hemma hos Linnéa Dickson är det skördetid i odlingsbäddarna samtidigt som hon åker södra Sverige runt för att programleda de sista inspelningarna av SVT-serien Drömträdgården.

I ladan är det förberett för höstens ”våga såga-kurser” som Linnéa håller med maken Kristofer Matti. Där­emellan hinner hon med någon workshop, halvtidstjänsten som utvecklingssamordnare för Malmö stads gröna besöksanläggningar och att skriva en trädgårdsbok. För att inte tala om den långsamt pågående renoveringen av ödehuset 500 meter hemifrån, där nya verksamheter ska ta form.

– Min ambition är att följa naturens rytm. Full fart fram tills frosten kommer för att sedan varva ner. Vila och samla ny kraft. Ibland vissnar sommarblommorna­ lite väl tidigt, men då får man trösta sig med att plantera ofantliga mängder lökväxter och tänka på den smällkaramell som väntar nästa vår, säger hon.

Längtan efter egenodlad mat

Under vinterhalvåret tycker Linnéa att det är fint att vila ögat på det i trädgården som är städsegrönt, som idegransbollar. En annan favorit är kärleksörten, eftersom den behåller sin struktur. Den högresta fläckfockeln tappar visserligen den granna färgen, men ståtar i stället med sina karakteristiska fröställningar.

– Dessutom älskar småfåglarna att hålla till där. Vi gör ju allt vi kan för att bjuda in dem i odlingen året runt. Humlor, bin och fjärilar lockas hit av alla blommor både i och utanför köksträdgården. Tillsammans skapar fåglar och nyttoinsekter en balans som gör att vi inte får så mycket skadedjur.

Linnéa och Kristofer berättar att det var längtan efter att odla egen mat som gjorde att de för 13 år sedan bytte lägenhetsliv i Malmö mot en avstyckad gård på 3 000 kvadratmeter i Ljungarum.

– Om man inte äter kött och ägnar sig åt självhushåll får man vara beredd på att lägga många timmar i trädgården på helger, kvällar och lov. Vi trivs jättebra med att jobba tillsammans.

I olika hinkar står stinkande nässelvatten och vallörtsvatten som emellanåt pytsas ut för att stimulera blad- respektive blom- och fruktbildning. Den magra sandjorden gröngödslas rejält med allt från honungsfacelia till lövmull och kompost.

– Hönshuset tömmer vi rakt ut i odlingen, och kogödsel får vi från våra grannar som är ekologiska mjölkbönder, säger Linnéa.

”Vi lär oss den hårda vägen”

Det senaste tillskottet i trädgården är svampodlingen. Långa stockar av skilda träslag har inokulerats med sporer, och efter några nybörjarfel så ser de snart fram emot att skörda shiitake, ostronskivling, svavelticka och kungsmussling.

– Vi lär oss den hårda vägen genom att experimentera och ibland ha lite för bråttom, säger Linnéa och berättar om hur de först skapade en bohemisk, rund köksträdgård som var helt omöjlig att dra vattenslangen igenom utan att knäcka grönsakerna.

Därefter blev det tysk ordning. Alla lådor och linjer är nu spikraka, det har de drönarbevis på. Såväl stockar som återbrukad sten bildar kant mot grusgången.

– För att ändå få till den romantiska och vilda känslan har jag både valt växter som strävar uppåt och andra som väller ut. När det gäller grönsakerna är jag mer noga med planteringsavstånd, säger Linnéa och pekar på kålen som står i ett hav av zinniablommor.

Två av familjens katter sköter sorkjakten och den tredje ligger mest och myser, ibland på någons axel. Den vanan har den tama ankan Ellis nu apat efter. Han kommer på inkallning och ber med hela sin kropp om att bli upplyft.

– Ellis mamma brydde sig inte så mycket om sin bebis, så vi fick bli hans föräldrar. Han sov i en låda bredvid vår säng, satt med i tv-soffan och åt popcorn och följde med oss överallt. Det luktade så illa inomhus under de månaderna, men det var det värt – han är världens gulligaste.

När allt är nysått och smått sätter Linnéa och Kristofer ett staket runt odlingarna, men så fort det har vuxit upp är ankorna välkomna att trampa runt för att jaga larver och sniglar. De sex skånska blommehönsen och den gamla tuppen får hålla sig i sin stora hönsgård tills skörden är bärgad.

– För att skydda ankorna från rovdjur låter vi dem bo i voljären över natten. Det är bara att skramla med lite foder så kommer de vaggande, i bästa fall med lite snigelslem runt näbben.

Läs också: John Taylor: ”Det finns alltid plats för en växt till”

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

•