Krönika: Turistens klagan

Shoppa är kul, är det billigt blir det förstås extra roligt. Men hur mycket ska man egentligen pruta utomlands?

Red cottage on the swedish countryside.

Har tillbringat ett par veckor runt det nya året i svenskparadiset Thailand. Hade aldrig varit där förut, men nu förstår jag verkligen varför det är så populärt. Skönt klimat, varmt, men inte hett (men jag tror vi hade tur där!) maten däremot med all hetta man kan önska. Vänliga människor (jag trodde det var en myt och turistklyscha men det är sant, möjligen med undantag för någon enstaka ur hotellpersonalen som jobbar för ungefär 75 kronor från fem på morgonen till ett på natten – varje dag – men de är verkligen ursäktade tycker jag! Otrevliga är de verkligen aldrig.)

En annan stor bonus med Thailand är förstås också de låga priserna. En fräsch, vällagad lunch för fyra med öl och läsk för 125 kronor, eller cirka 500 bath kan ingen klaga på. Eller, det kan man visst göra upptäcker jag när jag träffar den rutinerade Thaliandsresenären vid poolrestaurangen en morgon.

– De har verkligen höjt priserna efter tsunamin, berättar han. Nästan oförskämt mycket, förut kunde man köpa en Singha/öl för 40 bath. Nu kostar det 60, i alla fall här!

– Oj då, säger jag lite försynt och ser mig om i den helt nybyggda restaurangen, nu i tegel istället för den bambubyggnad som spolades bort när vågen kom. Menar du att den kostar ungefär 15 kronor istället för 10 kronor? Det var verkligen stor skillnad! Rena rånet!

– Jo minsann, konstaterar han förtrytsamt och kliar sig på den stora västerländska, ilsket solröda magen, medan den unge pojken från baren tar undan hans tomma ölburk och sopar lite på golvet framför våra fötter med ett ursäktande leende. Har du shoppat något då? Frågar han sedan. Du vet väl att du aldrig ska betala mer än hälften av vad de börjar på?

Jo jag har shoppat berättar jag stolt, och talar om att jag prutat ned en fin, nästan äkta Diortröja från 350 till 200 bath (cirka 50 kr)

– Jaså, ja där gjorde du ingen vidare affär, de försöker alltid lura nykomlingarna, säger han och sneglar på min bleka hud. Mer än 150 bath ska du aldrig ge för en t-shirt! Själv brukar jag få ned dem till ungefär 100, jag är stenhård, säger han med ett överlägset leende och det ser ut som om han väntar sig beundrande utrop från mig. Men jag ursäktar mig och går därifrån.


Nej Diortrojan ar inte akta, och jo, jag är visst solbrand!

Okej, jag betalade 50 och inte 25 kronor för t-shirten, men hur jag än vrider och vänder på det tycker jag att jag gjort ett fynd. Jag är nöjd. Mina två levande, välvuxna, välutbildade och friska barn från vår villa på stabila urbergs-grund långt ifrån upprört hav är också nöjda när de lyckats pruta ned Qvicksilver-shortsen till 75 kronor, och Piketröjan med Lacostekrokodilen till 50 kronor. De är inte äkta vara, det vet vi ju, men de är snygga och sköna och det är kul att shoppa, till och med mina 10 och 13åriga grabbar har kommit till den insikten numera.

Visst ska man pruta, det ingår i kulturen här, men någonstans kan jag tycka att det är skamligt att hålla på och tjafsa om en femma eller tia hit eller dit, som för oss inte betyder någonting annat än en kick och maktkänsla när man har vunnit. Det har vi ju redan gjort, långt innan vi kom hit.

Pinterest Instagram Print

Mest lästa artiklar