Krönika: Vems är trädet?

Det flyttade för några år sedan in en bäver i vår lilla sommarsjö. Jag blev väldigt glad och satt varje kväll på bryggan för att se denna märkliga gnagare simma förbi. Min fru blev däremot ängslig och virade genast hönsnät runt våra tolv björkar vid strandkanten.

Från denna bäver är steget inte långt till att FN har utsett 2010 till det internationella året för biologisk mångfald. För liksom med alla andra globala frågor finns där en personlig aspekt av problemet med arter som dör ut. Tydligast blir det när rödlistade djur ska samsas med människor. Då uppstår, i bästa fall, den mänskliga reaktionen ”men inte i mitt kvarter”. Då resonerar vi ofta: det är klart att det ska finnas vargar, men inte just här för jag har ju en hund; det är klart att det ska finnas valar, men just vi har ju alltid ätit val och det är klart att det ska finnas bäver, men sjön bortom skogen är ju faktiskt mer lämpad för stora gnagare.

Bävern var en gång i princip utrotad på våra breddgrader. Man hade länge jagat bäver för att djurets dämningar skadade värdefull skog och för deras skinns skull. Men den största orsaken till jakten var bävergället. Detta doftsekret användes redan under antiken såväl i parfymer som inom folkmedicin och sades vara bra mot gikt, hicka, impotens och nervösa besvär. Det eftertraktade gället gjorde att under mitten av 1800-talet kunde en dräng tjäna lika mycket på en (!) fångad bäver som på två månaders slit på en bondgård.

Allt hänger ihop

Att utrota djur genom jakt är trots allt ovanligare än att göra det av misstag, som en följd av några i våra ögon harmlösa åtgärder. Vi har, mellan tummen och pekfingret, 25 000 skogslevande arter varav 2 000 är rödlistade. De arter som far illa gör det nästan uteslutande för att vårt jord- och skogsburk blir allt mer likriktat. Vi är på väg mot ett enda slags åkerlandskap och ett enda slags skog. Att exempelvis den vitryggade hackspetten så gott som helt slutat återvända till våra skogar beror på att vi inte längre har gammal lövskog.

En tydlig symbol för biologisk mångfald är att en gammal ek kan hysa 2 000 olika växt- och djurarter. Alltså inte 2 000 myror, alla likadana, vilket förstås också är möjligt, utan 2 000 olika typer av levande organismer. Inte bara ekbock, ekkrös, eklav, ekspinnare, ekticka, ekorre, ekoxe och ekvecklare, utan även läderbagge, svavelticka, korallticka, nötskrika, frostfjäril, kattuggla, gulpudrad spiklav, fyrfläckig asbagge plus ytterligare cirka 1 984 arter. En fjärdedel av dessa är helt beroende av att det finns ek. Utan ek dör de ut.

Som vanlig dödlig är det viktigaste att lära sig att allt hänger ihop, medan vi kan överlåta till andra att försöka förstå hur det hänger ihop.

Vad gäller vår bäver tänker jag nu att – liksom vi lät en bit av den vindfallna tallen ligga för de djur som gillar murken ved, liksom vi låter en del av gräsmattan vara äng för fjärilarnas skull, liksom vi nöjer oss med att svära åt rådjuren som äter våra tulpaner – vi får dela på träden. För vem har egentligen rätten till en björk? Bävern som funnits på jorden i fem miljoner år eller människan som uppfunnit äganderätten?

 

Plus: På klimatkonferensen i Köpenhamn var faktisk alla 192 närvarande länderna överens om att det finns ett problem och att vi måste göra något åt det. Så eniga har man aldrig varit om någonting annat.

Minus: Att det fortfarande ska vara så förtvivlat svårt att hitta ett par ekologiska jeans.

Pinterest Instagram Print

Mest lästa artiklar