Jag var tretton år och reglerna var lika enkla som omöjliga.
Man skulle vara snygg, men utan att anstränga sig. Aldrig försöka för mycket, göra sig till, visa att man brydde sig. Bara kliva ur sängen som tagen direkt ur en reklamfilm för lättmargarin. En naturlig skönhet.
Ett halvt liv har passerat sedan dess, inte mycket är sig likt. Som tur är. Men ibland minns jag alldeles för tydligt hur det var. Ibland är jag fortfarande där.
I korridoren, sista lagret mascara på plats, ögonskuggan och kajalen, omsorgsfullt pålagd bakom skoltoalettens låsta dörr. Hejar på kompisarna vid skåpen, de har glittrigt rouge och chockrosa läppstift, bara lite på tänderna. De vanliga hälsningsfraserna – ”Fin du är, har du ögonskugga?” ”Nä. Men du, snyggt läppstift!” ”Det är lypsyl.”
Uppdraget: Att upprätthålla illusionen om den naturliga skönheten. Reglerna var omöjliga, men jag kunde dem. Jag kan dem fortfarande.
Men så blev jag vuxen och flyttade till ett hus med tvåtusen kvadratmeter tomt, rosenbuskar och syrenhäck och en väldigt ojämn gräsmatta. Här spelar man efter en helt annan regelbok. Det är lika förvirrande som befriande.
Trädgårdar behöver nämligen inte rulla ur sängen med nyklippta häckar, ogräsfri grusgång och väldoftande nyponrosor som slagit ut helt på egen hand. En trädgård behöver inte vara naturlig – inte ens om det är en naturtomt. Tvärtom. Ju mer tid man lägger ner, ju mer pengar, ju mer energi, desto fler pluspoäng. I trädgårdsvärlden är det fint att anstränga sig, hög status att öppet eftersträva skönhet. Fåfänga är en dygd.
När någon ger ens trädgård en komplimang behöver man heller inte säga ”vadå, den här gamla trasan”. Inte alls. Man kan räta på den värkande ryggen, borsta jorden av händerna och säga: eller hur, visst är den vacker? Jag har jobbat så hårt med den så du anar inte.
Jo, jag anar. Jag vet hur en trädgård ser ut när man inte kämpar med den i timmar varje dag. När man inte vattnar, klipper, trimmar, ansar, rensar. Då ser den ut som vår.
Om vår trädgård vore en tonåring hade den varit den finniga, kutryggiga tjejen med mjäll och håriga ben. Hon som missförstått regelboken, som spärrar upp ögonen bakom de omoderna brillorna och ropar, ”men jag är ju naturlig! Man ska väl vara naturlig?”
Vilket sorgligt missförstånd.
Vi tänkte att trädgården skulle sköta sig själv. Vatten får den ju när det regnar, och ogräs är ju ändå ganska likt riktiga blommor. Så tänkte vi.
När vi insåg vårt misstag var det redan för sent. Alla blommor har vissnat, gräsmattan ligger brun och livlös, syrenhäcken slokar. Bara ogräset står pall. Det räcker oss till midjan nu.
Grannarna ger välmenande råd, uppmuntrande klappar på axeln: det är aldrig för sent att sätta igång! De försöker le, men kan inte dölja de bekymrade blickar de kastar över häcken. Blickarna som kvider, ”slöseri! Den har ju sådan potential!”
Ja, om vår trädgård är den utstötta tonårstjejen med grillkrydda i tandställningen, då är grannarna det populära tjejgänget som inte vill något hellre än att ta sig an den fula ankungen, släpa med henne till närmaste skönhetssalong och vaxa, noppa, slinga, sminka och fila fram den vackra svan som bara måste gömma sig där under.
Men chansen att vår stackars tomt plöstligt spelar huvudrollen i en dålig Hollywoodfilm är ungefär lika stor som att den belönas med tre uppslag i ”Allt om Trädgård”.
Tills dess fortsätter häcken att sloka. Gräsmattan frasa och skifta i brunt och grått, rosenbuskarna är kala.
Men ändå. När vi sitter på verandan och ser solen gå ner över trädgården är den nästan vacker.
Och ogräset är faktiskt ganska likt riktiga blommor.
Annika Marklund:
Bor: Stjärnhov.
Familj: Mamma, pappa, styvpappa och tre småsyskon. Sambo med Ronnie.
Gör: Journalist med författardrömmar.
På fritiden: Läser, lagar mat, spelar piano, diskuterar, sjunger, bakar, ser på film och går långa promenader.
Vill du läsa fler artiklar som den här?
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få våra erbjudanden – det är gratis!
