Underbara altaner!

Så här på försommaren tänker jag alltid på min farbror Allan, av ett ganska egendomligt skäl. Men det är kanske lika bra att ta det hela från början.

Min pappas familj kommer från den lilla ön Kalvsund i Göteborgs norra skärgård. Där hade farfar ishandel och där föddes pappa och hans syster och två bröder. Farfar dog tidigt – det sas att han avled i sviterna efter att ha halkat på en isbit – medan farmor bodde kvar på den lilla ön intill sin död. Pappa och hans syster lämnade Kalvsund för storstaden Göteborg så fort de kunde, medan de andra släktingarna blev kvar. Men varje sommarlov, så länge farmor levde, tillbringade vår lilla familj i hennes stora hus uppe på kullen.

Dessa somrar för ett halvt sekel sedan finns för evigt bevarade i mitt minne. Pappa och mamma tycktes njuta av sol och salta bad, brorsan och jag hade kul med våra sommarvänner. Största dramatiken var kanske den sommaren när våra båda nyinförskaffade landsköldpaddor smet ur sin inhägnad i trädgården. De lär kunna bli väldigt gamla så kanske återfinns de en vacker dag som en zoologisk sensation där ute i skärgården. Då kan det vara bra att veta att det bara är Fia och Lotta som dykt upp igen efter en – även för sköldpaddor – ovanligt lång promenad. Efter denna väldiga utvikning är det hög tid att återvända till farbror Allan och hans fru igen. De är ju huvudpersonerna i dagens betraktelse.

Farbror Allan var spännande och svartmuskig och såg ut som han tillbringat långa tider i de farliga kvarteren i det ruskiga Marseille. Jag tror tyvärr inte att han gjort det – men spännande var han i alla fall. Hans och tant Astas hus var ett av de mindre på Kalvsund, men farbror Allan hade byggt en jättelik träaltan framför det. Ingen annan hade en så storslagen altan och denna hade en egendomlig dragningskraft på mig. När jag stod på den och tittade ut över Björköfjorden bortemot Framnäs kände jag mig som om jag stod på däcket till ett väldigt segelfartyg. Jag kan ännu i denna dag känna den salta vinden mot ansiktet och värmen från de solvarma träplankorna. Jag var och hälsade på dem så ofta jag kunde trots att vi själva hade en underbar trädgård med bland annat en vacker syrenberså. Farbror Allan och tant Asta är borta sedan länge och det är fara värt att altanen också är det. Det må vara hur som helst med det – men jag glömmer den aldrig. Kanske något att fundera över när du inspireras av altaner och uteplatser i månadens nummer av Vi i Villa!


Björn Vingård, chefredaktör
ViV nr 5/2006

Pinterest Instagram Print

Mest lästa artiklar